Vi håller sams – för skivsamlingens skull
NEW YORK. De små liven kan inte gärna följa med hit.
Så de får flytta hem till Bullen istället.
Nu har vi delad vårdnad och är överens om att, för deras skull, alltid hålla sams.
Nä, det är inga hemliga barn jag plötsligt chockar med uppgifter om.
Det är – förstås – skivor.
Jag har under en just avslutad semester i Sverige sålt och tömt min gamla lägenhet på Södermalm och under den processen tvingats inta en osentimental hållning visavi gamla ägodelar.
Det ligger egentligen inte alls för mig, jag är mycket anal. Trots att det handlar om saker jag inte sett på fem år – och klarat mig alldeles utmärkt utan – svider det varje gång jag tvingas kassera trasiga kaffemuggar med Palm Springsloggor, utslitna Johnny Thunderstischor och hårt tummade Bukowski-böcker.
Och emellanåt går det inte alls. Jag vägrar att göra mig av med de kompletta årgångarna av tidningarna Schlager och Pop, jag stuvar ner bobbleheads med Joey Ramone och Charlie Watts i redan sprängfulla resväskor (ja, de är så knökade att den vanligtvis saktmodige Charlie faktiskt tappar huvudet på vägen tillbaka över Atlanten ...) och jag kan under inga omständigheter skiljas från Scooby Doo-tofflorna Virtanen en gång sa att jag aldrig fick visa några tjejer, för då skulle det inte gå bra.
Sen är det skivorna. Alldeles för många. Av högst varierande klass. Värda just ingenting, numer. Men så fan att jag bara slänger, eller säljer, dem. Det vore som att vända ryggen åt sina ... ja, barn.
Det går emellertid inte att skeppa hit dem, det tillåter inte logistiken just nu. Så efter att jag plockat ut några juveler jag längtat alldeles särskilt intensivt efter – till exempel soundtracket till ”The apostle”, med Lyle Lovetts svåråtkomliga insjungning av ”I’m a soldier in the army of the lord” – kommer några vänliga flyttgubbar från
Dalarna och packar ner dem i lådor och kör hem hela rasket till Bullen, också känd som Maserskolans Lance.
Där ska de, är det sagt, få leva i ett särskilt inrett Biffen-rum tills vidare. Jag tror det blir bra. Lance är snäll och omtänksam och vi har båda vinnlagt om oss att de ska få en så behaglig tillvaro som möjligt...
För övrigt ber jag att få meddela att jag inte förstår hur ni står ut med de långa reklamavbrotten på trean och fyran, eller med avsaknaden av a/c, men passar samtidigt på att få tacka för piggelin, Jay Z-konserten på fantastiska Peace & Love, Grand Hotel, Brage på Vallen, Ljungens hårdrockklubb och Åkerblads midsommarbuffet.