Kan någon skicka ett malmtåg Alvedon?

Markus Larsson

ÖRNSKÖLDSVIK. Il salvatooooooooreeeeee.

Jag ber om ursäkt.

Men det där var bara Anders Ekborg som ville gapa lite om att Melodifestivalen har börjat.

helskärm

Årets premiär briserar mitt i Foppaland.

Här är hockey större än makaroner. Här har kardinalerna utsett Peter Forsberg till påve.

Så första delfinalen borde egentligen kallas för tekning.

Och när SVT släpper pucken klockan 20.00 på lördag är inte mycket sig likt längre.

Det beror inte bara på att självaste Ivan Drago lagt boxningshandskarna i frysboxen och bytt om till programledare. Tävlingens huvudperson – musiken – tar ett par rejäla kliv från den traditionella och normalsvenska måttfullheten som framför allt brukar prägla premiäromgången.

I år verkar juryn ha lagt pannorna i djupa veck och vaskat fram låtar som bryter mönstret. Satsningen känns överraskande och djärv.

Det progressiva metalbandet Pain Of Salvation sjunger en gråtmild vaggvisa som består av en röst och en orgel som speldoseklingar och ... inte så mycket mer.

Frispråkarns ”Singel” är den första hiphoplåten i tävlingens historia som inte känns som en banal förolämpning.

Och före detta dansbandssångerskan Jenny Silver återuppstår som en modern klubbdiva och gör en mörk och monoton poplåt där både uppbyggnaden och den dova technopulsen påminner om Madonna runt ”Ray of light”.

Silvers ”A place to stay” kan vara det mest suggestiva jag hört under mina fem år som schlagerkrönikör. Hon är förmodligen helt chanslös, men det är definitivt delfinalens bästa låt.

De mer kända och etablerade namnen fiskar dock efter röster i, musikaliskt sett, lite tryggare vatten.

Jessica Anderssons ”I did it for love” är en känsloladdad ”Disney on ice”-ballad där stämbanden får hoppa stav för att nå de högsta tonerna. ”Idol”-Ola levererar en bra och präktig stekardänga. Låtens reklamradioflott räcker till minst 14 kotlettfrisyrer i Båstad.

Och Anders Ekborg tar vulgopriset. ”The Saviour”, eller ”Il salvatooooore”, är en horribel musikalvulkan som till skillnad från alla andra bidrag sitter efter en lyssning.

Fan vore väl annars. Alfatuppen galer så mycket att Malena Ernmans ”La voix” plötsligt känns som en nätt bensträckare i parken.

Kan någon skicka mig ett 52 vagnar långt malmtåg med Alvedon?