Dystersmurfen lyfter ett dystert program
Markus Larsson sätter plus på låtarna i ”Så mycket bättre” avsnitt 3
Vem är du?
Jag är döden.
Har du kommit för att hämta ”Så mycket bättre”?
Jag har länge vandrat vid programmets sida.
Scenen från Ingmar Bergmans film ”Det sjunde inseglet”, som inte återges ordagrant här, passar årets säsong bra.
Schackpartiet mellan döden och Max Von Sydows riddare Antonius Block spelades inte bara in på Gotland. För varje ny säsong av ”Så mycket bättre” känns det som att programmet snart får höra hur liemannen väser ”schack matt”.
Vi är inte där ännu. Men döden är över huvud taget närvarande i årets tredje avsnitt.
Det är rätt dystert. Eftersom större delen av programmet fokuserar på Noice kan det inte bli nåt annat än mörkt. Två av bandets originalmedlemmar, Freddie Hansson och Hasse Karlsson, dog av tunga droger och missbruk.
De har blivit sinnebilden för svenska barnstjärnor som går vilse. Spelade det in att båda två slog igenom som unga tonåringar? Slocknar unga stjärnor fortare än de som får växa fram under längre tid? Eller hade eländet hänt ändå? Går det någonsin att svara på?
Från att ha varit säsongens mest obekväma dystersmurf rätar Zelmani upp sig till ett utropstecken
Stämningen passar i alla fall Sophie Zelmani. Det är trots allt en artist som sjunger textraderna ”Can only sense happiness/if the music is sad” i låten ”Going home”.
Hennes version av ”Vi rymmer bara du och jag” med Noice är programmets starkaste cover i år. Hon ger den en ny text på engelska och en ny titel, ”Will you run away with me”. Från att ha varit säsongens mest obekväma dystersmurf rätar Zelmani upp sig till ett utropstecken.
Det är svårt att tolka Noice. Bandet är så hårt förknippat med en annan tid, och med en ung och naiv energi, att det blir besvärligt att göra något vettigt av musiken 40 år senare. Lite som att ge sig på Gyllene Tiders ”Flickorna på TV 2”, i teorin ett omöjligt uppdrag.
Men Alba August lyckas också med att att slå sönder fördomar och förväntningar i sin cover på Noice. Befriande nog utan att byta språk och riva låten tills bara skorstenen står kvar i syftet att originalet ska handla om henne själv.
August placerar ”Du lever bara en gång” mitt mellan 80-talets hårdsprejade luggar och Spotifys algoritmer. Precis som hennes karriär handlar det om pop som låter gammal och aktuell på samma gång.
Noice spelar också huvudrollen i avsnittets obligatoriska aktivitet. Det vill säga en utställning med bandets memorabilia, kurerat av två kvinnliga superfans.
Jag vet inte om jag ska skratta eller ringa 112.
Blir du tillräckligt framgångsrik kan din använda tvål snart stå på ett museum
De har bland annat samlat och sparat på bandmedlemmarnas hår och fimpar. Deltagarna i ”Så mycket bättre” ser både roade och rädda ut.
Var försiktig med vad du önskar dig. Blir du tillräckligt framgångsrik kan din använda tvål snart stå på ett museum.
Betyg på alla låtarna
”Faller” (Peo Thyrén)
Thyréns cover på Alba Augusts ”Honey” bevisar en gammal sanning: en stark tro på Jesus behöver inte betyda att musiken blir oemotståndlig. Kristen glöd och övertygelse kan ge låtarna en oemotståndlig inlevelse. Här blir det snarare torrt och daterat.
”Tusen gånger om” (Simon Superti)
Det mest fascinerande med Simon det här avsnittet är hur stark dragningskraft Cornelis Vreeswijk har på rap. Ämnet är mer intressant än verionen av Estradens låt. Säsongens stora hjärta låter för en gångs skull rätt anonym.
”Will you run away with me” (Sophie Zelmani)
Här verkar Zelmani delta helhjärtat för första gången. På den tiden då hon släppte musik regelbundet skulle ”Will you run away with me” ha kunnat ligga på något av hennes egna album.
”Du lever bara en gång” (Alba August)
Det borde vara omöjligt att tolka Noice så här bra år 2024. Tankarna går till när Darin gjorde små underverk av Magnus Uggla.
”Going home” (Seinabo Sey)
Med sin kör sjunger Seinabo Sey naturligtvis skiten ur Sophie Zelmanis ”Going home”. Kanske försvinner också lite av låtens kärnfulla melankoli när Seinabo stöper om den till en klassisk soulballad.
”Marching to this drum” (Dregen)
Pratsången i verserna är en kråka, refrängen tänder flera raketer samtidigt. Det är svårt att få ihop de olika delarna. Dregens variant av Seinabo Sey är i alla fall egen. Men man börjar längta efter mer rak rock och mindre, tja, spoken word.