Fokus på viktigare saker än prestationerna
Jon Hansson lyssnar på Lina Watzs ”Sommar i P1”
Publicerad 2021-08-13
Hon var bara 20 år när hon måste ta beslutet. Behålla den ständigt smärtande foten och underbenet eller amputera?
Ett val mellan ”två riktigt kassa alternativ”.
Det blev amputation. Men Lina Watz berättelse om vägen dit är allt annat än kass.
Fibula aplasi innebär att vadbenet saknas från födseln, i Lina Watz fall även några ben i foten. Hennes föräldrar tvingades till ett tufft beslut. Skulle de ta bort sin lilla flickas högra underben eller göra ett försök men till priset av svåra smärtor och många operationer. De valde att försöka.
Efter att ha testat en massa idrotter som inte funkade på grund av foten tvingade hennes mamma iväg henne på simning. Lina Watz, 11, tyckte det var en stendum idé men efter en kort stund i vattnet satt hon på kroken. Det här var hennes grej. Hon kunde idrotta, tävla och foten jäklades inte ett dugg.
Men den fortsatte plåga henne på landbacken och under tonåren växte avgörandet fram. Skildringen av beslutsvåndorna, amputationen och lättnaden efteråt griper tag. Jag kommer på mig själv med att sitta och vicka på tårna. Det måste vara fasansfullt att behöva välja bort en del av sin kropp. Även en del som ställer till besvär.
Hon är en styv berättare. Drabbande utan att bli sentimental. Strösslar med detaljer. Den blå badmössan som kläms, gräset mot fotsulan, syrgasgrimman under näsan.
Idrottsprestationerna – Paralympics i Rio 2016, fyra VM och fem EM – städar hon raskt undan och koncentrerar sig på viktigare ting. Klokt.
Scenen där hon som nybakad sjuksyrra arbetar på den barn- och ungdomsavdelning där hon själv många år haft klippkort känns inte i tårna men väl i ögonvrån. Sjuka ungar, förtvivlade föräldrar och syskon satta på undantag. Men också en vård som kan göra underverk.
Paralympics i Tokyo börjar 24 augusti, simningarna dagen därpå. Heja Lina Watz!