Tina Fey ger oss förvirrade vuxna hopp

”Idol” – och du tänker på skrålande tonåringar i TV4:s talangsåpa.

Men ordet brukade betyda något annat.

Nu berättar Nöjesbladets skribenter om sina förebilder, sina hjältar, sina avgudar, sina ...kort och gott: idoler. I dag: Magnus Edlund om Tina Fey.

Jag har haft många idoler. Idoler från när jag var liten, idoler som dök upp i tonåren, idoler som jag adopterat för att impa på brudar. Jag har idoliserat Beatles, massor av serietecknare, ett flertal värdelösa fantasyförfattare, min katt Tusse, Dostojevskij, Leffe från Jakobsberg, Georges Méliès och en lite annat löst folk.

Vissa idoler har för alltid blivit en del av mig, andra har varit flyktiga dagssländor, och sen finns det dem som plötsligt brakat in i mitt liv likt förlupna blowlingklot.

Som Tina Fey.
 

Jag var knappast den första att upptäcka denna pennsylvaniafödda komiker. När filmen “Mean girls” (2004), som Fey skrivit, hade premiär så flög den helt under min radar. När andra skrattade åt hennes imitationer av Sarah Palin var jag ba ”Palin vem?”. När hennes tv-show ”30 Rock” drog hem priser och hyllningar på löpande band så koketterade jag med att ”Jag kollar knappt på tv längre”. Sedan slog blixten ner.

För drygt ett år sedan råkade jag, helt utan avsikt, se en scen ur det femte avsnittet i den första säsongen av ”30 Rock”. Fey, som spelar den smått neurotiska manusförfattaren Liz Lemon, försökte lugna ner sin chef (Alec Baldwin). Dialogen gick så här:

Baldwin: ”Jag får panik! Lugna mig!”

Fey: ”Okej, Här har du ditt peppsnack. Du är inte skådis, du är Jack Donaghy, så sluta gnäll och ta dig i kragen. Kan du inte göra det här så är du ett misslyckande! Josh kan göra det, och tidigare i dag åt han en club sandwich utan att ta bort tandpetaren. Jenna kan göra det, och har varit förlovad med David Blaine. Vilket pucko som helst kan vara skådespelare, Jack, så var en man ... och gör det.”

Baldwin: ”Om du var vilken annan kvinna som helst ... så skulle jag vara upphetsad nu.”

Tajmingen, minspelet, kroppsspråket, rösten ... allt var perfekt. (Okej, det är bättre när man ser det på tv. Gå och köp dvdboxen. Hur dyr kan den vara?) I detta ögonblick insåg jag att jag upptäckt en av vår tids största komiker.

Ta filmen ”Mean girls” som Fey skrev manus till. En helt underbart fantastisk komedi – bortsett från den usla regin, den katastrofala klippningen och den i allmänhet dassiga ljussättningen – som på ett unikt sätt fångar det bisarra med att gå i gymnasiet. Feys dialog är bland det bästa som skrivits i high school-genren och det är lite synd att den levereras av så usla skådespelare (Lindsay Lohan är bland de bättre, om man säger så), men det är uppenbart att Fey förstår, på riktigt, det overkliga med att vara tonåring.

Inte så konstigt, kanske. I sin självbiografi ”Bossypants” beskriver hon sig själv som en utböling som tar sin tillflykt till traktens teatersällskap – den enda plats där hon inte behöver dölja vem hon är. Utanförskap, och de masker vi bär för att inte hamna utanför, genomsyrar nästan allt Fey skriver och gör. Nej, nu ljuger jag, det är ögonblicket när maskerna faller som hon intresserar sig för. Hennes senaste film, ”En galen natt” (2010), visar vad som händer när det olyckligt gifta paret slutar att låtsas. ”30 Rock” är i praktiken en tv-serie som handlar om en grupp högpresterande psykopater som äntligen hittat ett sammanhang där de kan visa sin sanna natur. Till och med ostbågefesten ”Megamind” (2010) handlar om att våga vara sig själv och trotsa omgivningens förväntningar.
 

Trots detta har Fey ständigt en ogenomtränglig mask för sitt ansikte. Man får intrycket av att hon spelar en roll i vartenda vaket ögonblick, och till och med hennes självbiografi skulle kunna vara skriven av Liz Lemon. En stor del av boken handlar om alla de sätt som Fey tycker att hon är ful på, och resten ägnas åt hennes dåliga självförtroende. Det går inte att komma i från känslan att hon medvetet odlar bilden av den utstötta, den fula, den udda.

Kanske är det därför jag gillar henne så mycket? För att hennes rollfigurer och hennes ”jag” tycks ligga så nära varandra. Hon ger hopp till alla oss maskerade stackare som irrat oss ut i vuxenlivet när vi egentligen bara vill sitta på vår kammare och klappa katten.

De 3 bästa avsnitten av 30 Rock

”Fireworks” (s01e18): Här hittar showen formen på riktigt.

”Live show” (s05e04): Bara för att se Julia Louis-Dreyfus som ”Flashbacks-Liz”.

”MILF Island” (s02e11):  De påhittade tv-programmen är ett av ”30 Rocks” roligaste inslag. ”MILF Island” är det mest bisarra av dessa.