Du kan fortfarande resa med mästerliga Bobo
Den store Bobo Karlsson är död. Glädjande och underligt nog hann jag skriva en dödsruna som han tyckte om medan han levde.
Bobo Karlsson vem?
Nej, Bobo var inte känd för den breda allmänheten, diamanter som inte bryr sig om slipning är sällan det, trots att han skrev de främsta reseskildringarna i tidskrifter, dagstidningar och böcker. På senare år noterbart de formidabla ”Urban safari”-böckerna.
Jag var inte vän med Bobo men träffade honom då och då under de dimmiga dagarna. Vanligen stod han vid disken på Bistro Ruby i Gamla stan om han inte var på resa eller hemma från Rio de Janeiro eller São Paulo.
I New York sågs vi också mest av en slump men New York var vid det laget för trivialt för Bobo, han var mer exotisk och nyfiken än så, det kända stora äpplet var en mellanlandning på väg till jag minns inte vart, troligen Brasilia. Bobo ville alltid upptäcka nya städer. Han var storstadsflanör, inget annat, förutom möjligen om han träffade en get av av slump. Och om han inte reste så läste han. Vetgirig var Bobo.
I Stockholms bildade kultur- och tonickretsar kände alla Bobo och alla tyckte om honom. En lågmäld, enkelt klädd och bohemisk man med alldagligt utseende som inte tyckte om att fotograferas och med smak för kvalitet och barer och fyndig konversation och salta repliker.
Bobo lät som sin säreget välartikulerade penna – som inte skrev reseskildringar i ordinär mening, han tog helhetsgreppet: Politiken, dansen, drinkarna, litteraturen, gatorna, historien, modet, trendkänslan, ekonomin, maten – allt hängde ihop när Bobo skickade hem sina rapporter. Densiteten var avundsvärd, alla rader hade betydelse. Inget fluff. Absolut inget fluff.
Det skilde honom från klåparna eller de som med mer praktisk läggning brydde sig om arvoden. Kollegan Klas Ekman skrev en finfin branschruna i SvD häromdagen.
När vi sista gången sågs, för ett par år sedan på PA&Co inne i city och högst sannolikt innan han fått dödsdomen, hade vi hade inte setts på flera år.
– Du förresten Fredrik, jag har aldrig tackat dig för att du nämnde mig i den där texten om blivande döingar.
Snett leende, svårtolkat.
Va?
Strax kom jag på vad han pratade om, en gammal text från 2006 som hette ”Hylla de stora – medan de lever” som handlade, apropå bioaktuella Harry Scheins dödsfall, om att stora hyllande kärleksord kommer först när snillena har dött.
Krönikan var välmenande men morbid och ett ögonblick av skam sköljde över mig när Bobo tackade – ironiskt? – för att han nämndes bland andra och vanligtvis äldre storheter. Jag skruvade på mig, uppblossat generad. Vad fick mig att klämma in en då blott 59-årig Bobo på listan av folk jag ville hylla innan de dog? (En gång meddelade Leif GW Persson att han förvisso var rörd över omtanken men samtidigt kände att jag jinxade hans livsbana.)
Men. Bobo intygade att han, verkligen, blev glad över raderna.
Nu är Bobo död, på riktigt. Han blev 70 år gammal, cancern. Den där krönikan var nu inte det enda jag skrivit om hans verk men den var definitivt i klass med den store Bobo Karlssons texter – bara eftersom jag skrev något som betydde något. Som gjorde att Bobo kände sig hyllad och omtyckt under sin levnad.
Det är så det, alltid, borde vara.
För den här nekrologen skiter Bobo ju fullständigt i. Det finns ingenting att se där han är nu men han såg mer än nästan alla medan han levde. Därmed en förebild för oss som har förmånen att ännu vara i livet – var nyfiken!
Och, om du inte har möjlighet att utforska världens storstäder själv – läs Bobos böcker. Ditt bästa resesällskap lever ännu.
VECKANS...
…BABE. Mattias Gardell. Läste sent omsider ”Raskrigaren” från 2015 på pocket, ett sant mästerverk. Professorn i religionshistoria lyckas kombinera akademisk forskning om högerextremism med en otäck thriller om terroristen och seriemördaren Peter Mangs, dömd för två mord och åtta mordförsök i Malmö kring 2010.
…TV-SERIE. ”Big little lies”, HBO Nordic. Nicole Kidman, världens främsta filmskådespelerska efter Meryl Streep, producerar och spelar andrafiol till Reese Witherspoon i intrikat, glassigt övremedelklassdrama om ett mystiskt dödsfall som – jag har bara sett tre avsnitt – kan utvecklas åt alla håll. Eftersom gamle proffset David E. Kelley (”Boston legal”, ”Ally McBeal”, ”Lagens änglar”) skapat serien tror jag att storheten kommer bestå. Check it out! Alexander Skarsgård spelar mysig/kåt/ond make till Kidman.
…HURRA! Håkan Hellström och Natalie Davet har fått sitt tredje barn. Mysigt. Grattis!
…COUNTRYSINGLAR. Sam Outlaw. Vår hjälte, den sött sött Kaliforniensvajande countrymannen som gjorde förra årets bästa album är tillbaka. ”Trouble” låter som Marshall Crenshaw – minns någon honom? – och ”Everyone’s looking for home” är en ljuvligt sentimental gråtare av finaste ensammaste countrymotorvägspoesi. Hästjazz kan inte låta mer rock än såhär.
…MELODIFESTIVALEN. Otroligt. Otroligt. Otroligt. Såhär dålig har den stora tv-folkfesten inte varit sedan 90-talet. Och då missade jag ändå två avsnitt som tydligen var ännu sämre. Finalen i lördags var som att titta på en vissen tulpan. Tulpanen vattnades och vattnades men det gick ju inte att göra något, den var ju död. Det hjälper inte hur många gånger Hasse Andersson säger ”Vilken fantastisk röst!” efter varje framträdande (det bör vi kunna avgöra själva i så fall) eller hur skickligt än David Lindgren gör Wallmans salonger-show. Bara Clara Henry dög som programledare, en stor talang med svag support. Låtarna? De var bra. Svenska folket hade rätt i att Nanos ”Hold on” var bäst men vinnaren, Europa-juryns favorit Robin Bengtssons ”I can't go on”, var utmärkt Dressmannfunk. Beatsen har tagit över från melodierna i svensk schlagermusik, det är en bra sak. En av få bra saker med årets kalkonfestival.
…TV-WOW. ”Homeland”, SVT. Nya säsongen började outsägligt långsamt men nu börjar trådarna dras ihop, det här kan vara den smartaste säsongen sedan den första. Det säkerhetspolitiska storspelet skildras med stark trovärdighet, politisk udd mot antidemokratiska USA-strömningar och Quinn – ja nu kommer Quinn! Längtar till måndag kväll.
