Adam Pålsson om kändisskapet och framgångarna: ”Det har gått ganska geschwinnt, alltså”
Uppdaterad 2019-03-01 | Publicerad 2019-01-09
Det stora genombrottet kom med Jonas Gardell-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar”.
Och sedan har det bara rullat på för Adam Pålsson, 30.
”Amadeus” på Dramaten. Kristallen-belönad för tv-serien ”Innan vi dör”. Ted Gärdestad i filmen om hans liv. Och nu tv-thrillern ”Dirigenten”, premiär i TV 4 onsdag 9 januari.
– Jag ser aldrig bakåt, men om man gör det, så märker jag att det har gått ganska geschwinnt, alltså, säger han och skrattar.
Somliga skådespelare har man följt från allra första början och sett hur de har tagit för sig, hur de har utvecklats, hur de har nått stjärnstatus.
Som Adam Pålsson.
Sommaren 2005 bevakar jag inspelningen av Daniel Lind Lagerlöfs ”Buss till Italien”. Hustrun Malin hade skrivit manus, om en kyrkokör som reser till Italien. David (även producent) hade lyckats få så gott som hela den lilla staden Domodossolas befolkning engagerad i inspelningen. Adam är då 17 år och spelar en grabb som gått med i kören mest för att få åka utomlands. Då blir han kär i körens mycket äldre ledare (Livia Millhagen).
– Det var ett avgörande ögonblick i mitt liv när jag gick upp till Daniel Lind Lagerlöfs lägenhet på Odenplan och provfilmade. ”Fan, vad bra du är, Adam, vill du vara med i min film?”, sa han. ”Naturligtvis”, sa jag. ”Det vet du väl inte förrän du har läst manus?”, sa han. Så då gjorde jag det och sedan blev det en oförglömlig resa, säger Adam.
– Och åh, vad jag saknar Daniel Lind Lagerlöf!
(Regissören befaras ha drunknat och omkommit i samband med att han letade inspelningsplatser för en film på västkusten i oktober 2011).
Då Adam och jag har bott i närliggande kvarter ända sedan dess, har vi genom åren regelbundet stött på varandra.
– Hej, nu har jag kommit in på scenskolan, sa han stolt några år efter ”Buss till Italien”.
– Hej, får jag presentera min flickvän? sa han nästa gång på 2:ans buss. Celie Sparre, 31, och Adam fick nyligen sitt andra barn ihop.
– Hej, nu ska jag snart spela Amadeus på Dramaten, sa han en tredje gång. Då lite med en blandning av stolthet och nervositet. Och sedan har det bara rullat på.
De som har streamingtjänsten C More kanske redan har sett ”Dirigenten”. Spännande thrillerserie i åtta avsnitt om finansmannen Tom Blixen som i Ryssland strax efter millennieskiftet genom aktieaffärer hamnar i bråk med poliser, korrumperade politiker, gangsters och oligarker. Onsdag 9 januari har serien premiär i TV 4.
Varför ville du spela Tom Blixen?
– Det är en kanonroll. Det förstod jag när jag hade läst manus och boken. Har dock bara läst första boken, vill inte gå och drömma om sådant som kanske inte kommer att hända.
(”Dirigenten” bygger på den första av tre böcker av Camilla Grebe och Paul Leander-Engström om Tom Blixen).
– På ytan är Tom en driven och karismatisk finansman i Ryssland, som samtidigt vill bryta ett mörker i sitt liv. Och så fick jag lära mig ryska, så mycket jag nu kunde… det är ju ett omöjligt uppdrag att lära sig ryska under en crash course på tre veckor. Varje eftermiddag knackade en lärarinna som heter Jelena på min dörr. Sedan under inspelningen satt en babusjka och gick igenom replikerna. Vi spelade in i Litauen och det språket är väldigt annorlunda, så jag kunde inte slå på tv:n på kvällarna och liksom mata in språket i mitt huvud. Tittade i stället fyra, fem gånger på jävligt bra filmer som ”Återkomsten” och ”Leviatan”, men de är ju ganska ordkarga…
Finns det några likheter mellan dig och Tom Blixen?
– Det är mitt jobb att skapa bryggan mellan mig och rollfiguren. När jag levandegör bläcket på pappret, måste jag bli Tom Blixen och i den mån det inte går får han bli jag.
Ett annat skäl till att Adam gärna ville vara med i ”Dirigenten”, är regissören Mikael Håfström. I regissörens Oscarsnominerade succéfilm ”Ondskan” var Adam Pålsson med i några få sekunder.
– Jag var med om att få stryk på skolgården under en dag. Sedan gick Mikael och höll Gustaf Skarsgård om axeln, de gick och pratade om nästa scen. Då drömde jag: En vacker dag håller han mig om axeln. Nu var det som att en cirkel slöts i någon mening. Mikael är en mästare, samtidigt så avspänd, rolig och skön i arbetet.
Serien handlar om aktieaffärer, förstår du allt vad det går ut på?
– Hyggligt, det handlar ju om jakten efter aktiemajoriteten. Det viktiga som publik är att man förstår drivkraften och framåtrörelsen.
För ganska exakt ett år sedan hade ”Ted – för kärlekens skull” biopremiär. Filmbiografin där han spelar Ted Gärdestad (1956-1997) blev en stor publiksuccé. Adam Pålsson är mer än nöjd med året som gått efter det.
– Jag har inte mycket att klaga på. Det verkar som filmen om Ted har berört många människor, det var ju den huvudsakliga anledningen att göra filmen, att hylla honom. Alla känslor som han väcker, både sorg och glädje. Den har också gett mig vänner för livet, som (regissören) Hannes Holm.
– Sedan har den otroliga inspelningen efter den andra avlöst varandra. Först ”Dirigenten”. Just nu andra säsongen av ”Innan man dör”. Vi är ungefär halvvägs. Jag känner mig oerhört privilegierad.
Varför ville du bli skådespelare?
– Båda mina föräldrar var lärare. Det var en kulturintresserad familj. Jag var yngsta barnet av fyra. Kanske spelade jag lite Allan, var lite cirkusapa, för mina storasyskon, för att få vara med dem, som var två, fem och sju år äldre.
– Min fem år äldre syster Elin var bästis med Tove Edfeldt på gymnasiet. Hon som hade spelat Kerstin i Bullerby-filmerna. Jag blev våldsamt förälskad i henne, jag var väl 12, kanske, och ville fånga hennes hjärta på något sätt. Ett foto på mig som jag gav henne gav hon vidare till sin mamma Catti Edfeldt när hon skulle göra en tv-serie. Jag provfilmade och fick en liten roll i ”Vera med flera”.
– Efter första inspelningsdagen, la jag mig på sängen och knäppte händerna i en bön: ”Om du Gud, om du nu finns, låter mig bli skådespelare, så ska jag aldrig mer be om någonting annat”.
Och så blev det. Hur mäktiga roller Adam än har gjort, så säger han att det allra största som hänt under 2018 förstås var att få sitt andra barn.
Han och skådespelarkollegan Celie Sparre träffades under inspelningen av en novellfilm 2011.
– Ett sådant gott parti gör man sig inte av med när man väl kommit över det (skratt), säger han.
Nu turas de om att vara hemma med dottern Demi, bara några månader gammal. Dylan, 4 år, går på förskola.
– Med risk för att låta lite kokett eller tillgjord… jag märker inte av kändisskapet så mycket. Har inte Facebook, är inte så aktiv i sociala medier. Jag går och hämtar på dagis, handlar på Ica och går hem och lagar mat. På det sättet är världen ganska liten.