Nu vågar svensk tv prata om aids
Publicerad 2012-10-14
Efter år av skam och tystnad visas ”Torka aldrig tårar utan handskar” – men Hollywood var först
Aids blev skam och rädsla.
Men också film och tv.
Hollywood var först ute – och inte förrän nu tar Sverige ett grepp om sjukdomen.
– Det är nu vi vågar prata om det på riktigt, säger Jonas Gardell, aktuell med ”Torka aldrig tårar utan handskar” i SVT.
”Och vi ska börja med att berätta att det första dödsoffret i A-I-D-S, eller aids som många kallar det, har krävts.”
Året är 1983 och nyhetsankaret i Sveriges radio berättar om dödsfallet med torftig röst.
Två år innan har amerikanska tidningar för första gången rapporterat om epidemin. Ett dödligt virus som ingen vet hur det smittar.
Paniken var ett faktum.
Det dröjde inte länge förrän sjukdomen tog sig till film och tv.
Nöjesbladets tv- och filmkritiker Jan-Olov Andersson minns när aids första gången skildrades i en film, amerikanska tv-projektet ”An early frost” 1985.
– Aidan Quinn berörde starkt som en advokat som motvilligt kom ut som både bög och aidssjuk samtidigt till sina chockade föräldrar. I independentfilmen ”Parting glances” (1986) gjorde Steve Buscemi sin första stora filmroll, som en aidssjuk rockstjärna. Det var starkt och omskakande.
1993 kom de första stora Hollywoodfilmerna på ämnet. På filmduken dansar Tom Hanks hivsmittade rollfigur Andrew Beckett och Antonio Banderas tätt intill i ”Philadelphia”.
– Hollywoods ovilja att ta ett grepp på sjukdomen är inte bara en fråga om feghet. Ämnet med sin oundvikliga ångestfaktor lämpar sig inte för underhållning, skrev New York Times-kritikern Janet Maslin i filmens recension.
Samma år kom den kritikerhyllade och prisbelönta HBO-serien ”And the band played on” baserad på Randy Shilts bok om kampen mot viruset.
”Krig i fredstid”
Efter det här var det som att dra ur proppen – aids var inte längre ett ämne film- och tv-seriemakarna duckade.
Men i Sverige var det tyst.
”Det var som ett krig som utkämpades i fredstid i en stad där de flesta fortsatte att leva sina liv som om inget hänt”, säger berättarrösten i avsnitt ett av Jonas Gardells SVT-serie ”Torka aldrig tårar utan handskar”.
Homosexuella har figurerat i svensk film, men där har de oftast porträtterats som spralliga och härliga, konstaterar seriens regissör Simon Kaijser.
– En av de stora poängerna med den här tv-serien är att homosexualiteten är norm och att det inte finns någonting insmickrande. Ofta när homosexuella ska visas på film ska det göras skämtsamt eller med en blinkning. Det gör det inte här, säger han och fortsätter:
– Jag tror att det folk sett och hört om aids är den friserade sanningen, nu vill vi synliggöra de som dog, ge dem en upprättelse genom att faktiskt försöka skildra vad de var med om.
”Inte så kommersiellt”
Jan-Olov Andersson tror att svenska film- och seriemakare har varit rädda för att rota i det tungrodda ämnet i underhållningssyfte.
– Aids förknippas nog hos många i första hand med bögar, i andra hand med fattiga prostituerade i Afrika. Inte det mest kommersiella upplägget för en film eller tv-serie om det inte görs jäkligt bra. Då ska det vara någon som kan berätta med hjärta och smärta inifrån, som Jonas Gardell har lyckats med.
Det var SVT som prompt ville ha just den här serien. När Jonas Gardell först fick frågan om ett manus försökte han sälja in ett helt annat.
– Men de visste att jag skrev böckerna och sa ”nej Jonas, nu vill vi ha det här”. Så jag skrev böckerna och manuset till tv-serien parallellt.
– Det har inte skrivits något i hela världen som liknar det här, säger Gardell stolt.
Han rabblar upp ett gäng titlar på dokumentärer och serier.
– Men de här visades under rådande panik och epidemi.
”Översköljas”
Nästa år är det 30 år sedan aids kom till Sverige och Jonas Gardell är övertygad om att ”Torka aldrig tårar utan handskar” bara är början.
– Vi kommer att översköljas av filmer, serier, dokumentärer och artikelserier. Samhället är redo att lyssna nu. För tio år sedan var vi inte beredda att ta emot samma information.