De har gjort årets rockskiva
UNNERSTAD. Den har kommit nu.
The Catheters "Static dellusions and stone-still days".
Det är årets rock"n"roll-skiva.
Jag har redan ägnat en krönika åt unga Seattle-fyndet Catheters och deras sensationella Subpop-debut.
Men när det kommer nånting så oerhört tufft och coolt och svinbra måste man tjata lite. Föra kampanj. Gå genom tidningen med stora plakat.
The Catheters är nämligen ingenting mindre än nästa kapitel i den rockens uppenbarelsebok amerikanska rockakter som The Strokes, White Stripes, Dirtbombs, B.R.M.C. och Vue skrivit åt oss det senaste året.
Det är förstås inget nytt. Ni har sett det förr.
Unga män - för det är oftast män - upptäcker gammal skränig, elak rock"n"roll, gör den till sin egen och presenterar en version som rent estetiskt inte skiljer sig så mycket från förebildernas men alltid är fullsprängd av en dedikation, en hunger och en kärlek som känns helt ny.
Det är, tycker jag, en tidlös kick att stöta på den unga aptiten i rockmusik - hur gammalt uttrycket än råkar vara. Som att se ett frisparksmål på 40 meter - i synnerhet på Domnarvsvallen. Som att äta färska ostron. Som sex.
It never goes out of style - och inte ens tvättäkta kreddpajasar ser väl Beckham smacka upp en boll i kryssribban och säger "Äh, det där gjorde Cabrini redan 1982"?
Det bör dock understrykas att Catheters är hårda. Stenhårda. Man kan förmodligen skrämma själva Lemmy med såna rödglödgade metallblock som "I fall easy", "The door shuts quickly" och "Nothing", den senare genomborrad av den snyggaste gitarrslingan på den här sidan "Last nite".
Men än sen? Loud is the new loud, eller hur? Det ska skränas nu och hårdast vinner.
Naturligtvis är de fyra snorungarna fantastiska live också. De spelade i Austin i Texas häromveckan och " ja, jag kom visserligen aldrig in. Trots att meningar som "Sweden"s largest daily" och "Very important" uttalades vid ett rent pinsamt antal tillfällen vägrade vakterna blankt släppa in en ackrediteringslös loser. Så jag fick stå utanför och trycka näsan mot igenimmade rutor. Men efteråt kom Per Alexandersson och Janne Kleman från Hultsfredsfestivalen och skrockade om att de inte sett nåt tuffare på flera år.
Jag tror dem. Det bör du också göra. Köp "Static dellusions and stone-still days".
GB, som stått för så mycket ont de senaste åren, återinför Igloo i sortimentet.
Det kan vara vårens kulturgärning.
De har varit borta oroväckande länge, men " ja, det finns inget att snacka om: Kent är fortfarande bäst.