Sitter i New York – och saknar New York
NEW YORK. Det är en egendomlig känsla att sitta i New York och sakna New York.
Men Ric Burns poetiska, romantiska praktverk till dokumentärserie om den här magnifika stadens historia återskapar verkligheten åt oss och får tills vidare duga som substitut.
Det är så det känns just nu – jag är i New York och ändå inte. Manhattan står ju kvar, med sina gator och avenyer och parker och skyskrapor, lika förföriskt upplysta om kvällarna som alltid – men själva innehållet, det som verkligen gör New York City till New York City, saknas: Människorna, trängseln, the hustle and bustle, trafiken, myllret, larmet, dygnet-runt-aktiviteten, sorlet, energin, pulsen, kalabaliken, stressen, känslan av att staden är en organism i sig själv. Rastlös. Ständigt på väg framåt och uppåt. Hungrig och lysten på mer. Alltid mer.
Just nu min huvudsakliga karantän-terapi
Återstår gör i praktiken ingenting annat än en kuliss och den bara accentuerar saknaden efter det som helt abrupt försvann i början av mars.
Men som sagt – med hjälp av Ric Burns går det att återskapa åtminstone lite av verkligheten igen. Han är yngre bror till Ken Burns, det hyllade oraklet bakom mastodont-dokumentärer om bland annat Vietnamkriget, jazz, baseboll och country & western, och 1999 gjorde han en egen dokumentärserie om sin hemstad, kallad ”New York: A documentary film” (vilket är en lätt förvirrande titel eftersom det handlar om en serie).
Den byggdes ut med nya avsnitt 2001 och 2003, klockar precis som storebrorsans främsta praktverk in på nästan arton timmar och utgör just nu min huvudsakliga karantän-terapi.
Snart fyller vi kulissen med liv igen
Historien i sig – om hur det som var en pastoral liten ö gömd från Atlanten i en perfekt naturhamn på bara några hundra år blev centrum i detta monster till världsstad – är fascinerande så det räcker, men den har dessutom fått en underbart suggestiv, romantisk inramning och tar ofta formen av en enda lång dikt om Metropolis, spetsad med bländande citat och iakttagelser signerade sådana som F. Scott Fitzgerald, Walt Whitman och Emma Lazarus.
Bara häromdagen såg jag episoden om 1930-talet och den var förstås deppig, för New York slogs i spillror av The Big Depression, men samtidigt exalterande för det visade sig att alla då, som nu, sa att staden aldrig skulle återhämta sig och bli vad den var. Det gjorde, och blev, den dock visst – och likadant kommer det bli den här gången.
Snart fyller vi kulissen med liv igen och kan låta storartade dokumentärer vara just storartade dokumentärer snarare än substitut för livet.
ORSAKER TILL EXTAS
Luke Elliot – The Big Wind (Album)
Luke är bäst.
Caitlin Cannon – The TrashCannon Album (Album)
Både uppkäftig och hjärtskärande trailer park-realism från Alabama-poet kan både sin country och sin rockabilly.
Scottie Pippen (Basketikon)
Det är framförallt honom jag fastnar för i ”The Last Dance”. Bara rösten…