Luke Elliots nya album lyser upp i coronamörkret
NEW YORK. Ljusglimtarna är få just nu, men här är i alla fall en:
Luke Elliot, USA-spaltens särskilde favorit, har precis släppt sitt andra album och det är ingenting annat än fenomenalt.
– Inte ens en pandemi kan stoppa den här skivan, som han själv konstaterar på telefon från ett Oslo som efter par månader i strikt ”lockdown” är på väg att öppna igen.
I skenet av hur fruktansvärt hårt många drabbats av den pågående världskrisen är musiker och artister som får sina vårar och somrar spolierade på grund av att hela samhället bommar igen måhända inte de det är mest synd om, men ändå – lite bittert måste det ju kännas att exempelvis en länge planerad skivutgivning sammanfaller med en dylik katastrof.
Som för Luke Elliot, den briljante exil-amerikanen i Oslo denna spalt fört kampanj för sedan 2017. I två år har han slitit med andra albumet, ”The Big Wind”, och så landar det mitt i den svåraste pandemin på ett sekel.
– Det är klart det är en ”bummer”. Framförallt är jag ledsen över att vi tvingats skjuta upp spelningar och inte kan möta publiken i till exempel Sverige förrän till hösten, säger han på telefon från den norska huvudstaden.
– Men det viktiga är att alla mina nära, både här i Norge och hemma i USA, mår bra och har hälsan. Vi är väldigt väldigt lyckligt lottade på den punkten. Och samtidigt har jag stor tillit till det här albumet. Det har en helt annan energi och ett annat momentum än första skivan. Inte ens en pandemi kan stoppa det!
Det tror inte jag heller. Redan i början av februari beskrev jag ”All on Board”, första singeln från skivan, som en bedårande katedral till låt – och det finns mer av samma dramatiska, majestätiska magi på ”The Big Wind”. Titelsången, till exempel, är sanslöst storartad och hade lyst som polstjärnan även på alster med närbesläktade namn som Leonard Cohen och Nick Cave. Till och med jag, som hajpat Luke så länge och verkligen är ett fan, blir förstummad över att han kan krama ur sig ett sådant mästerverk.
– Låtarna är starka, men jag är egentligen ingen singelartist. Albumet är ett enhetligt verk och om man kan se något positivt med den här hemska situationen är det möjligen att människor får tid att lyssna riktigt noggrant och kan skaffa sig ett annat helhetsgrepp.
Ja, gör det. ”The Big Wind” kommer, åtminstone tillfälligt, blåsa bort oron och lysa upp corona-mörkret.
ORSAKER TILL EXTAS
Luke Elliot – ”The Big Wind” (Album)
– Som sagt…ett mästerverk.
Steve Forbert – ”Early Morning Rain” (Album)
– En annan gammal singer-songwriter-hjälte i praktform i avskalad cover-giv.
Penny Dreadful: ”City of Angels” (Showtime-serie)
– Sån här ”horror” brukar inte jag gilla, men det kanske är tiderna…det går ju inte sluta titta. Natalie Dormer regerar!