Hon vägrar att fly från hatet
Dixie Chicks betalade ett högt pris för att de ansågs svika USA. Countryvärlden stängdes.
De blev rock, gjorde succé – och försvann.
Nu är sångerskan Natalie Maines, en sann hjälte, tillbaka.
”I’m not ready to make nice, I’m not ready to back down. It’s too late to make it right, I probably wouldn’t if I could. ’Cause I’m mad as hell, I can’t bring myself to do what it is you think I should”.
Mästerliga ”Not ready to make nice” från 2006 var sångerskan Natalie Maines och hennes Dixie Chicks svar på mordhoten, trakasserierna och hatet de mötte från patriotiska amerikaner efter protesten mot Irak-kriget.
– Just so you know, we’re on the good side with y’all. We do not want this war, this violence, and we’re ashamed that the President of the United States is from Texas, sa countrystjärnan 2003 inför en publik i London om George W Bush.
Det kan tyckas som ingenting men det var hela världen.
Därmed var hon inte countrystjärna längre. Country är att hissa den amerikanska flaggan i alla lägen. Man kritiserar inte presidenten när landet är i krig och unga grabbar och tjejer dör. Det gör inte ens Willie Nelson.
Men det gjorde Natalie Maines. Hon ansåg att USA inte borde invadera Irak, en åsikt delad av många både i USA och i världen – men få i Nashville.
Hon stod för det, trots att hon visste priset. Skitstormen blev enorm. Hon hudflängdes i tv-program och pratradio över hela USA. Bojkotten blev massiv – det var bara att ta av cowboyhatten och vinka adjö till den konservativa countryvärlden.
Men.
I stället blev Dixie Chicks rock. Den världen öppnade stora famnen. Inte omedelbart, inte öppet – läget var högspänt och patriotiskt efter terrorattentaten 2001 och när USA invaderade Irak våren 2003.
Maines var modigare än många rockartister som valde att tiga i känsligt läge, som valde att inte riskera skivförsäljning eller popularitet.
Country-Maines var mer rock än rocken själv.
2006 kom ”Taking the long way” som också lät mer rock än Dixie Chicks låtit tidigare. Och Natalie Maines bad inte om ursäkt. Hon tänkte inte backa, hon var fortfarande arg som fan.
Albumet fick fem Grammys och har sålt 3 miljoner exemplar. Att stå för sin sak kan ibland vara lönsamt.
Sedan har det varit tyst från Dixie Chicks. De har turnerat, bland annat med The Eagles, men inte spelat in ny musik. Man kan ana en viss skrivkramp.
Jag har saknat dem.
Nu är Natalie Maines tillbaka med ett soloalbum, ”Mother”, med mest covers. Titellåten är en stark tolkning av Pink Floyds superklassiker, hon gör Jeff Buckleys ”Lover, you should’ve come over”, Pearl Jams ”Without you” och Jayhawks ”I’d run away” med grace, sorg och lättsinne.
Hon är rock fortfarande, men i själen hörs country. Det bästa av båda världar. Maines röst är gripande, motsträvig, plågad. Hon är tuff, hon kämpar med att orka fortsätta kämpa.
I den enda låt hon har varit med om att skriva, den vackra balladen ”Take it on faith”, sätter hon sin förtröstan till att du (jag, hon, alla) gör allt för att inte fly när det gör ont, när livet känns hårt.
Annars är det ju lätt hänt att man flyr.
Men det gör inte Natalie Maines. Hon är en sann hjälte.
Veckans ...
BABE. Oskar Linnros. Hittar nya guldkorn på nya ”Klappar och slag” hela tiden. Just nu: ”Kan jag få ett vittne?”. Orup-klass.
TRISTMA. ”Backström”-piloten, som bygger på Leif GW Perssons grisaktige drömkaraktär Evert Bäckström (spelad av Claes Malmberg i ”En pilgrims död”), dög inte för amerikanska jättekanalen CBS. Synd. Nu hoppas vi på en svensk version där hela Bäckströms vämjeliga register får spelrum.
DVD. ”Lincoln”. Daniel Day-Lewis, vilket geni han är!
ALBUM. ”Songs 2003–2013”, Ane Brun. Det finaste från det norsk-svenska vemodet.
DVD. ”Hemingway & Gellhorn”. Clive Owen spelar den legendariske författaren som träffar kollegan Martha Gellhorn (Nicole Kidman) under spanska inbördeskriget 1937 och sedan gifter de sig. Ingen jättebra film, men ändå helt nödvändig för oss med en viss fixering vid den förlorade generationen och myten Hemingway.
INDIE-LÅT. ”Det hände” med Leppen (underligt namn, jag vet). Lite Tomas Andersson Wij, en hel del John Holm, flera liter sommarvatten.
Fråga Fredrik
Tjena Virtanen! 1994 var ett Foppa-år för hockeydårar, minns den bittra SM-finalen mot MIF och OS-straffen, som var starten på ett magiskt år. Många klassiska skivor som sagt men du glömde mästerverken Morrisseys ”Vauxhall and I” och Suedes “Dog man star” och Becks ”Loser” – och vädret, glöm inte vädret det var en brak-sommar!
Ha det, Stefan
SVAR: Jag har även blivit påmind om att Estoniakatastrofen var 1994.