1994: Det allra största året – nånsin
1994, oh la la.
Jag tror bestämt att det är det mest magiska året någonsin.
”Pulp fiction”, Oasis, fotbolls-VM.
SVT började sända sin nya serie ”Nineties” i fredags, ett svårare decennium att skildra än de tidigare som började med ”Sixties”.
Det var inget fel på 90-talet, tvärtom. Det brukar kallas ironiskt men var politiskt och allvarligt. 90-talet var väldigt 70-tal, det stekiga 80-talet skulle vädras ut med det viktiga och eklektiska.
Men det var inte särskilt flagrant, inte lika tv-mässigt som det skrikiga 80-talet eller det stilbildande 60-talet. Man skulle ha koll på rätt grejor, den breda populärkulturen var påtagligt kass. I första programmet, om 1990, bevisades detta med tema eurotechno och namn som Snap, Culture Beat, Haddaway och Scooter … Suck.
Det mesta som var lysande på 90-talet hände under den stora huvudfåran. Antagligen löser ”Nineties”-producenten Jens von Reis det problemet i de tio år-för-år-avsnitten.
Men ett år borde bli enkelt. Det allra största året, ever. Det borde bli rena rejvet i ”Nineties”om fyra fredagar.
1994.
Vilket år! Inte för att jag tänkte på det då, men när man tittar tillbaka är det solklart.
1994 kom världens coolaste, roligaste och bästa film, ”Pulp fiction” av Quentin Tarantino. Som hade konkurrens av den ljuvliga klassikern ”Forrest Gump”. Och fatta – ”Nyckeln till frihet”, världens bästa film någonsin, enligt Internet movie database (imdb). Liksom Jim Carreys humorkalas ”The Mask”.
Säg ett filmår som slår 1994? Jag har inte ens nämnt barnklassikern ”Lejonkungen”.
Dessutom peakade den stora brittpopvågen.
Blur släppte mästerliga ”Parklife”, Oasis släppte den ännu mästerligare ”Definitely maybe”.
Jag upprepar: Blur släppte mästerliga ”Parklife”, Oasis släppte den ännu mästerligare ”Definitely maybe”.
OCH PRIMAL SCREAM SLÄPPTE ”GIVE OUT BUT DON’T GIVE UP” med ”ROCKS”!
Förlåt att jag skrek. Jag viskar nu när jag säger att Jeff Buckleys odödliga Leonard Cohen-cover ”Hallelujah” också hördes för första gången detta nådens år, på albumet ”Grace”.
(Dessutom toppade svenska Ace Of Base USA-listan med ”The sign” och mer 90-tal än så blir det – tyvärr – inte).
Spektakulära deppigheter hände också:
Kurt Cobain sköt sig och O J Simpson flydde från polisen i en Ford Bronco (ja jag har googlat) efter att hans exfru hittats död. Dessutom gifte sig rockkungens dotter Lisa Marie Presley med popkungen Michael Jackson.
Har jag glömt något?
Säkert.
Till exempel det största av allt: GES.
Förlåt, Sveriges VM-brons i fotboll, menar jag.
Och att Justin Bieber föddes. För en hel generation tjejer är det ensamt större än allt gammalt mögg tillsammans som jag räknat upp. Därmed ser alla storheten hos 1994.
Det enda år som är bättre än 1994 är nästa år. Det måste vi alltid tro.
Fråga Fredrik
Hej du. Mitt favoritprogram på webb-tv heter ”Tv-domarna” men det finns inte längre. *surar*. Kommer du tillbaka? /K
SVAR: Jadå, i höst när tv-säsongen drar igång igen så finns vi på en dator nära dig. Ska bara vara pappaledig först.
Veckans...
BABE. Adam Alsing, radioman. Wosh! Alsing går till Rix Morronzoo och blir därmed direkt konkurrent till gamla radiopolarna Gry Forssell och Anders Timell på Mix Megapol. Shakespeareskt.
TV. Streaming-tv-kanalen Netflix gav oss lysande ”House of cards”, som fick halva världen att teckna abonnemang, och gjorde 19 miljoner dollar i vinst senaste kvartalet. Men nu finns ingenting nytt att se, bara svaga ”Hemlock grove” med Bill Skarsgård och överköpta och överskattade ”Arrested development”. Kämpa, Netflix, nytt och bra, bitte. Pengar saknas ju inte.
SOULFUNK-RETRO. ”There’s a riot goin’ on”, Sly & The Family Stones album från 1971 som bland annat innehöll superfunkklassikern ”Family affair”.
LÅT. ”Det är inte synd om dig”, Oskar Linnros. Urfin.
INDIE-ALBUM. ”Trouble will find me”, The National. Du kanske minns ”Bloodbuzz Ohio”? Nu är amerikanska The National tillbaka med mer atmosfärisk altcountyrock. Jag tänker på Roxy Music (känslan), Joy Division (melankolin) och Leonard Cohen (rösten) och även om jag inte riktigt fattar texterna så älskar jag. Känns som himlen.