Resan på Highway 61 är förhöjd livskvalitet
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-03-18
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
AUSTIN. Fredrik sa till Bjurre:
- Where do you want this driving done?
Bjurre sa till Fredrik:
- Out on Highway 61.
Det där var inget försök till poesi, faktiskt
Det vara bara en liten Dylan-parafras jag klämde till med för att ni ska förstå, och bli grymt avundsjuka på, att vi kört Highway 61 igen.
Det gjorde vi 1997 också.
Men alla som kan sin Dylan vet att en gång på Highway 61 är ingen gång.
Highway 61 måste man besöka igen.
För bara då kan man bara konstatera att man varit med om... just det:
Highway 61 Revisited.
Så när vi nu ska från Memphis mot Austin i Texas borde vi egentligen ta stora Interstate 40 över Little Rock, för den går snabbast, men självfallet baxar vi upp vår Cheva Blazer på den mindre, tidvis väldigt bedagade Highway 61 och dundrar ner genom det eftersatta, fattiga Mississippi och vi ser bomullsfälten och vi ser Clarksdale och vi ser the crossroads där Robert Johnson sålde sin själ till djävulen och vi ser svarta som sitter på gistna verandor och bara tittar och på bilstereon sjunger just Robert Johnson om sin vän Willie Brown.
Förhöjd livskänsla, kallas det man är med om då.
"Highway 61 Revisited" är för övrigt namnet på Bob Dylans - och tidernas - bästa album, om någon undrade.
I Austin pågår South By Southwest. Det är en gigantisk rockfestival. Fast utan festivalområde. I stället spelar banden på den här rätt så magiska stadens otaliga klubbar. Det är ett liv och ett kiv, dygnet runt, och en sån som lo fi-Håkan skulle gå ner i spagat av lycka.
Själv är jag mest sur över att jag inte är ackrediterad och följaktligen inte kan gå omkring och glassa som vanligt.
Men jag lyckas jiddra mig in på den stora svenskspelningen och ser Soundtrack of Our Lives göra en ännu bättre spelning än i New York förra veckan.
Framförallt är Ebbot själv King of Texas.
En stor sak: David Fricke, den legendariske Rolling Stone-skribenten jag skrev om i första Soundtrack-recensionen, har på något sätt fått min text översatt och kommer fram och är trevlig.
Säger kanske inte er nåt, men för mig är det som att Jesus klivit ner och pekat åt just mitt håll.
Under ett seminarium i helgen fick självaste Courtney Love en fråga om rockens framtid och hon tyckte sig se två band som står för den:
Black Rebel Motorcycle Club - och The Hives!
Sitter en morgon vid poolen på Southfork. Ja, ni vet glasbordet där ute på pation där familjen Ewing alltid åt frukost.
Ray Krebbs hälsar.
Och Graceland är fortfarande ett under av smak. Tro inte dem som påstår nåt annat.