Bra rock kräver magiska höfter
Vad är bra rock?
Fina melodier och riff räcker inte.
För män är kroppsspråket och höfterna skillnaden mellan guld och begagnad kattsand.
I kväll spelar Father John Misty i Stockholm.
För vissa av oss är det lilla julafton.
I somras gjorde han den kanske mest glimrande konserten av alla på festivalen Way Out West.
Det berodde till viss del på texterna och melodierna. Men minst femtio procent av liveupplevelsen Father John Misty bygger på kroppsspråket. Höfterna är magiska.
Nej, det är inget skämt. Den bästa manliga rocken har alltid haft en massa fuffens för sig i midjehöjd. Manliga artister och rockband utan någon form av androgyn utstrålning är i princip alltid mindre intressanta.
Du kan gå långt med musik. Men om du kombinerar det med trollbindande höfter och dess främsta kompanjon, stjärten, kan du bli odödlig.
Elvis Presley
”The Ed Sullivan Show”, 9 september, 1956. Elvis Presleys första framträdande i det amerikanska tv- programmet är rockhistoria. Musiken hade redan gjort Elvis Presley till ett namn. Men det var höfterna och underlivet som gjorde honom farlig. 1956 beskrevs han ofta som obscen av ängslig vit medelklass. Det sägs att kameramännen inte vågade filma nedanför midjan under sändningens vilda version av Little Richards ”Ready teddy”. Rock och kropp samarbetade och blev en politisk och sexuellt frigörande kraft.
Kontrollfråga: Vad vore Elvis Presley utan sin unga och berömda höftboogie?
Svar: Tommy Steele.
Mick Jagger
En av rockens största drottningar. Och det ska ses som beröm. Den diaboliska primadonnan har alltid skänkt det ärkemanliga bluesbandet Stones en feminin och androgyn aura. Hans höfter har jobbat lika hårt som James Brown. Dess häxkonster borde ha valts in under en egen kategori i The Rock And Roll Hall Of Fame.
Kontrollfråga: Vad vore The Rolling Stones utan Mick Jaggers höftvoodoo?
Svar: Valfritt soloalbum av Keith Richards.
Prince
Amerikanske presidenten Ronald Reagan försökte en gång, till Bruce Springsteens förtvivlan, att kidnappa låten ”Born in the USA”. Det är betydligt svårare att föreställa sig att Reagan skulle använda en Prince-låt i ett tal. Kan vara lätt att glömma bort hur kontroversiell Prince var när han slog igenom i början av 80-talet. För alla som vill sortera in världen i svart och vitt, manlig och kvinnligt, rock och pop och funk, måste His Royal Badness ha varit en mardröm. Som person och musiker bevisade Prince att världen egentligen drömmer om att vara queer. Han använde för övrigt gärna sitt kvinnliga alter ego Camille när karriären stod i zenit.
Kontrollfråga: Vad vore Prince utan sina funkiga höfter?
Svar: Antagligen som sitt eget, hypertrista fusionalbum ”The rainbow children”.
Jarvis Cocker
Brett Anderson i Suede borde naturligtvis nämnas i sammanhanget. Men på 90-talet fanns det ingen ”höftigare” person inom britpop än Jarvis Cocker i Pulp. Titta på musikvideor som ”Babies” och ”Common people” och fråga dig själv – var stannar din blick? Det är inte i ögonhöjd. Cockers höfter är Pulps viktigaste instrument. Mycket har glömts bort från 90-talet, men än i dag fortsätter Jarvis Cockers midjemagi att få både män och kvinnor att starta egna band.
Kontrollfråga: Vad hade Pulp varit utan Jarvis Cockers tyngdlösa höfter?
Svar: Oasis.
Father John Misty
Father John Mistys midjerörelser, eller hela den långa gängliga kroppen, är en uppenbar cover på Jarvis Cocker. Likheten är förvillande och förförisk. Egentligen står Mistys musik på en väldigt traditionell amerikansk grund. Men det är kroppens sensuella koreografi som gör honom unik i genren americana. Rörelseschemat accentuerar musikens ironi, ilska, sorg och sarkasmer. Driver den före detta trummisen i Fleet Foxes med oss? Skojar han nu? Ingen vet. Under konserterna är höfterna en ormtjusare och publiken en hypnotiserad kobra.
Kontrollfråga: Vad vore Father John Misty utan sina hypnotiska höfter?
Svar: The War On Drugs.
Markus topp 3
1 ”If I could help somebody/A change is gonna come” (låt, Titiyo & Lisa Nilsson)
Sådana här dagar känns covern som det vackraste både Titiyo och Lisa Nilsson har gjort.
2 ”I think it’s gonna rain today” (låt, Nina Simone)
Sådana här dagar räcker det inte med mindre.
3 ”Move on up” (låt, Curtis Mayfield)
Sådana här dagar är Curtis en påminnelse om att den största protestmusiken alltid är varm, fredlig och upplyftande. #PeaceinParis