Man behöver soul för att bo i Texas
DALLAS. Som Doug Sahm säger: Du kan inte bo i Texas om du inte har massor av själ.
Det märks faktiskt redan när man kliver av planet på väldiga Dallas-Fort Worth-flygplatsen?
Det är i Sir Douglas Quintet-klassikern ”At the crossroads” som Doug Sahm – salig i åminnelse – kramar ur sig sitt credo:
–You just can’t live in Texas, if you don’t have lots of soul.
Inte för att jag ska bosätta mig här – ännu i alla fall – men jag börjar nynna på de raderna så fort mina sneakers nuddar den mjuka heltäckningsmattan i American Airlines spatiösa, myllrande ankomsthall.
Det finns verkligen nåt i de här trakterna. Nåt i luften. Nåt i själva livsrummet. Nåt som i alla fall den med någotsånär utvecklad receptionsförmåga – alltså själ – grips av direkt.
Ja, somligt är om inte skrämmande så för en nordbo uppfostrad i försiktig luthersk anda
i alla fall ... lätt utmanande.
Allt det bredbenta. Pistolerna som dinglar öppet i hölster på köttiga höfter. De fullkomligt enorma flaggorna som häver sig majestätiskt i vinden längs den tolvfiliga genomfartsleden in mot Downtown. ”Don’t mess with Texas”-skyltarna vid vägkanten. Det obevekliga i blicken hos några av de där boysen som sitter vid bagagebandet i Stetson-hattar och tuggar på tandpetare. Men känner liksom instinktivt att man inte bör gå in på närmaste bar och framföra sin finaste Ola Salo-imitation.
Men samtidigt ... ah, jag vet. Jag har babblat om det tidigare, men det är verkligen i kontrasterna och paradoxerna det här landets magi bor och i Texas går den lätt hotfulla machoismen hand i hand med vänlighet, med värme, med generositet och en sinnlighet som genomsyrar både musik och mat och skratt och ...
Ja, det finns ett annat ord också, det som Doug Sahm var inne på.
Själ.
Hoppas du har mycket av det.
Då kan du vara här.
På planet ner sitter jag intill en mänsklig dokumentförstörare. Jo, den grå damen ägnar hela den
fyra timmar långa flygningen åt att sitta och strimla sönder pappersark. Hundratals. Sen knycklar hon ihop strimlorna och stoppar i ett kuvert.
Jag försöker ge henne onda Bjurre-ögat några gånger, men det skiter hon alldeles i och river oförväget vidare.
Nån som kan förklara?
Det är en sällsam upplevelse att gå fram till hotellrumsfönstret om morgonen och stirra rakt ut på nåt man plötsligt inser är Delay Plaza – platsen för Kennedy-mordet.
Is this the way to Amarillo? Jag bara undrar.