Konkurrensen är hård i årets första deltävling
VÄXJÖ
Mendez är bäst.
Men han har synnerligen hård konkurrens och kan få se sig besegrad av både Excellence, Camilla Lindén, Barbados och - dessvärre - Brandsta City Släckers.
Så lyder omdömet efter en första genomlyssning av de åtta bidragen i den första av de fyra kvaltävlingarna i årets maratonversion av Melodifestivalen.
Det bör kompletteras med en hel säck brasklappar, reservationer och förbehåll.
Vi har bara hört låtarna på cd, uppspelade inför ett hängigt pressuppbåd i en trist konferenslokal och erfarenheten säger att intrycken kan förändras dramatiskt när man får se artisterna på scen.
Somliga får då panik och sänker sina låtar på rent nervdaller.
Andra växer i strålkastarskenet och ger sina sånger nytt liv.
Men jag tror ändå att man kan konstatera att det är osedvanligt hög klass på det här startfältet.
Vilket förvånar.
Tidigare år har ju uttagningsjuryn haft svårt att hitta ens tio anständiga låtar och när de nu utökade till 32 tävlande befarade jag att det här skulle bli en orgie i undermålighet.
Men det verkar som att de ansvariga frångått den rätt debila tanken att täcka in så många stilarter som möjligt och i stället valt att satsa på det denna sällsamma tillställning väl ska handla om.
Klatschiga låtar.
Som Mendez "Adrenaline" - en högenergisk latinochock med ungefär samma omskakande verkan som ett dricksglas tabasco. En given hit, låter det som om - och absolut en vinnarkandidat på lördag.
Dokusåpa-kollektivet Excellence likaledes moderna och dansgolvsorienterade "Last to know" låter emellertid som en landsplåga den med, och även om refrängen inte griper tag med samma kraft som förra gången kan nog den numer lyskraftige Magnus Carlsson göra något läckert av discosnytingen "Världen utanför".
Ballader brukar tv-publiken vara ganska ljummen inför, men G rönwalls-sångerskan Camilla Lindéns "Du har rört vid min själ" låter faktiskt som den starkaste i genren sedan Jill Johnsons "Kärleken är".
Brandsta City Släckers låter Nordman möta Bröderna Djup i "Kom och ta mig" och det är förstås förskräckligt, men man kan tyvärr aldrig bortse från Hjalle & Heavy-faktorn.
Tom Nordahls powerrockiga "Blue as her angel eyes" och Zoes R"n"B-färgade "Hollywood" do får jag än så länge inget riktigt grepp om, men det kan vara just den sortens låtar som växer live.
Riktigt chanslös känns bara Richard Sköld och hans "En värld som alltid brinner". Vem har tutat i honom att man kan åka på Schlager-SM och leka... Kent!?
I dag börjar repetitionerna i Tipshallen. Med det kommer saker och ting att klarna.