”Djungelboken” är en musikal om eld – som saknar gnista

Jens Peterson

Djungelboken
Stockholm Waterfront. Regi Robert Dröse, med Nils Axelsson, Bill Sundberg, Tilde Fröling, Gunilla Backman, Méndez, Jakob Stadell, Eric Rusch.

Musikalparet Anna Norberg/Robert Dröse har valt ”Djungelboken” som årets familjesatsning.

De har bevarat namnen från Kiplings bok men ändrat mycket. Inte till det bättre.
Blek handling och tunna sånger. Då hjälper det inte med ambitiösa djurkostymer.

Disneys animerade ”Djungelboken” är den mest sedda filmen på bio i Sverige sedan publikräkningen började på 1960-talet. Filmen bygger på Rudyard Kiplings novell från 1894. Historien om den övergivna pojken som uppfostras av en vargflock har även haft stor betydelsen för scouterna. Men här finns inga vargar.

I Robert Dröses musikal bor Mowgli först med sin mamma i byn där han växt upp. När byn överges hamnar Mowgli i djungeln och får bo hos björnen Baloo, som nu har två döttrar, Liv och Lycka.

Gamla bekantingar är pantern Bagheera och ormen Kaa. Gunilla Backman har ett pampigt sångnummer som pytonormen och Tilde Fröling är kul som gamen Huulda. Tigern Shere Khan (Jakob Stadell) är omgiven av sina underhuggare gamarna och två hyenor, med drag av Bill & Bull.

Mendez spelar kung

Mendez spelar kung över Gibbonaporna och har ett sångnummer om att han vill lära sig göra eld. Fast det är förstås inte den berömda Disneysången på det temat utan en nyskriven bit. Bästa låten i musikalen är ett ensemblenummer i finalen.

Alla människor och djur spelas av vuxna så det är ungefär samma storlek, oavsett om de är tiger, björn, apa eller orm.

När Baloo ska lära Mowgli vråla, och blandar in publiken, blir det kontakt och en del skratt från de yngre. Men mest är föreställningen lika ljummen för alla åldrar. Vi med barnbarn tycker dock det är kul att ormen Kaa har repliken ”Vafalls?!”.

Den lilla historien handlar om eld, som Mowgli har lärt sig göra hemma i byn. Men föreställningen tänder inte. ”Djungelboken” är en musikal utan gnista.