Trippelfel av ”Mästarnas mästare” – det är ovanligt
Nämen.
Det här var ovanligt.
”Mästarnas mästare” lägger upp bollen för tre straffsparkar och dunkar upp alla på läktaren.
Familjen Bergströms stoltaste påhitt är längdskrik.
Vi har uppfunnit fler grenar under alla dessa midsommaraftnar och valborgar, men varken vattencykling eller ciggstafett har samma renhet som längdskrik.
Gör såhär: skriv lappar med tvåstaviga ord och lägg i en skål. Ställ de tävlande på led i ena änden av en äng och placera en funktionär med mobil tvärsöver. Försten tar en lapp, springer fram på ansatsbanan, andas in och fäller sig medan den vrålar.
– PENNTROLL!
Funktionären rapporterar vad hen hört och är det korrekt får den tävlande ställa sig sist i ledet. Fel innebär utslagning. Funktionären backar undan för undan och slutar långt uppe i skogen. KNÖLVAL! LÅSSMED! RÖKSVAMP! Sisten kvar vinner, vilket för vår del inte blev en dansk pojkvän som hade svårt att göra sig förstådd ens på två meters avstånd.
– KRÄÄÄÄBOOOUUE!
Längdskrik alltså. Ta det som ett varmt tips inför sommaren. Och ett intro till dagens ämne.
Det är hiskeligt svårt att konstruera grenar. Förskolebarn leker alltjämt dunken och kurragömma av en anledning. ”Mästarnas mästare” är bäst i tv-klassen, skuggade av ”Alla mot alla” och ”Bäst i test”, för att de värnar sina klassiker utan att vara rädda för variation. Programmet skulle inte funka om grupp två utsattes för exakt samma prövningar igen, det är inte lerduveskytte i sig som lockar, utan det ovissa i vad som gäller härnäst.
Reglerna är oftast optimerade för att jämna ut skillnader mellan kön och åldrar, utan att det blir daddigt och slumpartat.
Banbyggare och grenplanerare – både de svenska och de vars idéer lånas från andra länders produktioner – förtjänar allt beröm. Fast inte just för den här veckan.
Den här gången kom ett oväntat trippelfel.
Tornerspelet var för kort, det hade gjort sig bättre i bäst av tre.
Balansbanan var så rörigt klippt att det inte gick att avgöra vem som ledde och vem som sackade efter.
Och simracet var felkalibrerat i fråga om utmaningar, där allt gick blixtrande fort utöver det avslutande pusslet. De hade inte behövt kuta och simma och gräva om det ändå inte gav någon nämnvärd fördel. De hade inte behövt släppa iväg tjejerna sex sekunder före killarna.
Jag tar det ändå som ett trippelfel, en trio fläckar på solen, för så här illa brukar det inte vara. Nya tag nästa vecka, då ställs den småskakiga förstagruppen mot toppatleterna i tvåan, mått hinderbanorna vara smartare då.
Och jag, som alltid är på underdogens sidan, hejar såklart på Bengt med vaden.