Hemskt att minnas hur Therese Alshammar straffades dubbelt
Vi har pratat massor om Therese Alshammar.
Vi har pratat för lite om Therese Alshammar.
Ibland kommer dåtiden på besök, knackar en på axeln och visar ett fotoalbum från förr. För alla äkta fyrspanns-heads därute skedde det säkert under återblicken på Tomas Erikssons karriär, de gryniga VHS-bilderna där bonntölpen blåste ifrån kungligheterna.
Allt kryddas med säsongens finaste citat, yppat efter att kusken berättat att han slungades in i en stenmur och låg på neurokirurgen i Lund i tre dagar.
– Det gick ett rykte bland grannarna att jag aldrig skulle bli normal igen. Det blev jag kanske inte heller.
Själv har jag mer till övers för Tomas än hans sport, som tycks vara en onödigt dyr variant av fälttävlan.
Kvinnokampen var en annan
Så för mig var det Therese Alshammars hyllningsfilm som väckte minnen. Hon är sju år äldre än jag och debuterade ung, så det är som att hon alltid existerat, alltid dykt upp med vått hår i ett Sportspegeln-inslag från Indianapolis eller Istanbul.
Så länge jag kan minnas har hennes stajling diskuterats lika mycket som det höga vattenläget. De assymetriska topparna, spejsade skorna och spretfrisyrerna. Och tatueringarna. Ett copyright-C på rumpan och ordet diva i svanken.
Detta ansågs negativt. Å ena sidan pimpinett, å anda sidan kaxigt, å båda sidorna som något olämpligt. Inte så att Therese Alshammar var avskydd i Sverige, men kvinnokampen var en annan på 90-talet än den är i dag, så nåde den som syntes i herrtidningar.
Det klagades på utvik och skönhetsoperationer. Utseendeintresserade kvinnor ansågs ytliga. Det är en diskussion som har åldrats dåligt i en samtid där Khloé Kardashian just gjort politik av motsatsen: låt en kvinna använda filter, för guds skull!
Samtal vi inte är klara med
År 2021 är det hemskt att påminnas om hur dubbelt Alshammar bestraffades. Kameralinser riktades på helt andra ställen än de där axlarna som crawlade hem alla medaljer, ändå var det hon som var fåfäng.
Jag är glad att hon vann nattduellen och blir kvar en vecka till. 43-åringen ser inte ut att ha något med slutsegern att göra, de andra är för unga och elittränade, men varje gång ex-simmaren pratar är det intressant. Och blotta åsynen av henne påminner om samtal vi ännu inte är klara med, 27 år efter hennes första VM-silver.
Varför var vi så snabba att kalla henne kaxig? Varför var det så svårt att ta till sig det brudiga och stenhårda på samma gång? Och kan man bara få vara en sensationellt duktig idrottare någon jävla gång, oavsett vad som står skrivet i ens ryggslut?