”Det är värdelöst”
Publicerad 2012-05-31
Markus Larsson rapporterar från Madonnas premiär i Tel Aviv
Inledningen är värdelös.
Madonna dränker hits som ”Papa don't preach” och ”Hung up” i missljud och oväsen. Hon viftar med en pistol och går på lina och svamlar runt på en soffa. Mer teater än musik.
Med kasst ljud.
Sedan börjar ”Madge” lira metalgitarr.
Det bådar inte gott.
Inledningen är diabolisk och svårsmält rent musikaliskt. I ”Express yourself” byter premiären karaktär och blir mer kulört. Det roligaste hittills. Att ”Magde” väver in Lady Gagas ”Born this way” i låten, som ju anklagas för att vara ett plagiat av just ”Express yourself”.
Men resten känns som ett pausnummer i Eurivision song contest med trummor och spex och rockgitarrer. Madonna ska ge tusas i rockgitarrer. Före ”Masterpiece” förklarar Madonna varför hon började turnén i Tel Avav: för att konflikten mellan israeler och palestiner måste få ett slut. Hm. Det här är inte bra. Inte bra alls.
”Vouge” är bäst än så länge. Den låter som sig själv. Numret är som musikvideon fast med andra kläder. Ren nostalgi, men man får vara tacksam för det lilla.
En ”Like a Virgin” i valstakt? Gud, hur länge är det kvar?
Skräp.
Det är det bestående intrycket av Madonnas världspremiär i Tel Aviv.
En förvirrad soppa av religiös symbolik, munkkåpor, trummor och trance och motbjudande rockgitarrer.
Det mesta låter tungt och dovt och fruktansvärt illa.
Madonna har så många hits på sitt cv, så många stora låtar och nummer. Men hon förstör nästan allihop.
Det finns ett undantag – "Like a prayer".
Där, i konsertens näst sista låt, visar hon hur stor och jublande och bra konserten hade kunnat bli om hon haft ett bättre omdöme.
Höjdpunkterna?
Det finns två.
"Like a prayer", som sagt.
Och när "Holiday" spelas i högtalarna efter att spelningen är över.
Att konserten slutar kommer över huvud taget som en stor, stor lättnad.