Gamla punkare är också nostalgiska
Nu säger de att punkrocken fyller 25 år.
Det är inte riktigt korrekt.
Men gamla punkare i Sverige kan ju ändå fira genom att försöka göra sig kvitt sin hopplöst förstockade livshållning.
Det är alltså 25 år sedan det var 1977.
Och sommaren 1977 gick lavinen, den som kom att kallas punk, över de brittiska öarna.
Därför dryper brittiska musiktidningar, som alla styrs av den generation som var ung då, av nostalgi just nu.
Både Q och NME har hunnit ge ut påkostade jubileumsnummer - bägge späckade med oändliga tillbakablickar, roliga bilder och såväl nya som gamla texter av den tidens allra förnämsta pennor, till exempel nyblivne succéförfattaren Tony Parsons.
Jag ska inte säga att jag inte har utbyte av att läsa dem. NME:s originalrecensioner av alla de klassiska singlarna är onekligen intressanta och Q visar klass när man äntligen låter fienden komma till tals i ämnet.
Rick Wakeman berättar att punken slog så hårt mot hans business att han ett tag sov på en bänk i Hyde Park - vilket han förstås förtjänade - och Keith Emerson i Emerson Lake & Palmer säger att han först inte brydde sig men blev rädd när han hörde att Sex Pistols tänkte mörda Elton John (!).
Men han konstaterar också:
- Det ironiska är att John Lydon i dag bor tio kvarter från mig i Los Angeles. Jag får ständigt väja för hans limo...
Kul så det stänker om det.
Men jag vet inte.
"Jubileet" känns ändå lite märkligt och svårt att ta till sig.
Dels stod punkrockens födelse egentligen mycket tidigare och pionjärerna hette Ramones, Television och Patti Smith. Inte Sex Pistols.
Dels har jag alltid haft för mig att punken befann sig i direkt opposition mot företeelser som nostalgi och sentimentalitet.
Det var ju sånt töntarna - ja, alla över 23 år - anklagades för att ägna sig åt.
Men jag är inte särskilt förvånad över att just 77-generationen gått ner sig i det där träsket och nu gottar sig åt punkversioner av de förhatliga hyllningsnummer amerikanska Rolling Stone med jämna mellanrum förärar det förbannade 60-talet.
Jag känner få så konservativa och trångsynta människor som de som kallade sig punkare "när det begav sig".
Spelade här om sistens skivor på en Ramones-fest och det behövdes inte mer än en liten sladd utanför de givna ramarna för att det skulle komma fram nån dum Dead Boys-puritan och gapa om att "det här är väl för fan inte äkta punk".
Vad som hänt om att jag spelat det som verkligen är punk i dag - exempelvis Missy Elliott eller The Streets - törs jag inte ens tänka på.
77:orna får gärna fira "sin" födelsedag.
Hoppas bara de inser att den bästa present de kan ge sig själva är ett öppnare sinne.