Thorsten Flinck – som Timoteij fast tvärtom
Uppdaterad 2012-03-05 | Publicerad 2012-03-04
Alla på en gång nu.
1,2,3:
”Jag reeeeser mig igen...”
Efter sändningen sa Christer Björkman att tittarnas engagemang var stort i varenda duell.
De specifika röstsiffrorna, som redovisas efter finalen, visar tydligen det.
Men det var bara en match som var spännande på riktigt – den mellan Mannen i svart och Bananen.
Det verkade som att bananhumorns furste skulle kunna promenera baklänges till Globen. Och inget fel med det. Den Gule är den roligaste barnhjälten sen Markoolio.
Så fort Sean Banan visade sig i rutan nådde jublet i Rosvalla upp till hellströmska nivåer. Och jublet blev inte mindre av att han bar runt en ”Estelle”-docka i famnen. Bara David Lindgren, musikalmannen som gärna snurrar på ryggen, har fått en liknande respons i tävlingen hittills.
Samtidigt fortsatte Thorsten Flinck att vara som Timoteij, fast tvärtom.
Han är ett rått och gripande och mänskligt drama som alltför sällan syns i Melodifestivalen.
I den första duellen glömde han bort texten. Under några sekunder tittade han ner i golvet och man såg nästan hur hjärnan började koka bakom pannbenet. – Texten, texten, texten, hur fan gick den nu?
Och i den andra fick ljudproblemen i arenan publiken att bua precis när Thorsten började sjunga.
Flinck gjorde ingen perfekt version av ”Jag reser mig igen”. Den ska inte vara perfekt. Den ska vara nervös och gå sönder.
Perfektion har inget med musik att göra. Perfektion är bara... idrott.
Och parkbänksballaden reste sig igen. Och den här gången reste den sig ända till Globen, utan skor. Och det är faktiskt en seger för hela tävlingen.
I slutändan vinner brännvinsstarka känslor och personlighet över söndertänkta produkter och kalla konceptnummer. Det slår även ut repriser (Andreas Johnson, Christer & Lotta).
Nej, jag såg inte heller Top Cats komma på den andra planhalvan. Men jag upprepar gärna det jag skrev i en krönika den 10 februari i år:
”I Melodifestivalens älskvärda och trevliga mediakuvös är allt upp och ner och bak och fram. Här kan en sådan vedertagen och allmängiltig folkrörelse som amerikansk 50-talsnostalgi kännas apart, främmande och konstig. Men utanför, i vardagen, är Top Cats knappast chanslösa.”
I Sverige är ståbas fortfarande minst lika folkligt som jalapeños. I alla fall om landsorten får välja.
Och man kan tycka vad man vill, men en final med både Björn Ranelid och Thorsten Flinck? Den som skulle ha föreslagit det för tio år sen skulle ha dömts till rättspsykiatrisk vård.
Avslutningsvis kan jag lista mina tre favoriter i Globen. Vi tar dem i tur och ordning:
1 Loreen. 2 Loreen. 3 Loreen.
Flinck är soul
Thorsten Flinck har precis lika mycket soul som Loreen.
Skriv ballader, Kempe
Vad hette det där fjantiga pojkbandet nu igen? Youngdudes? Låtskrivaren Fredrik Kempe borde satsa på att skriva fler ballader som ”Moving on” i stället.