Snäppet vassare än biofilmerna
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-20
När SVT nu sänder den kompletta Millennium-trilogin, finns det tre vinnare:
Tv-tittarna, Michael Nyqvist och Lena Endre. Historien blir bättre när man får större förståelse för hur huvudpersonerna på tidningen Millennium tycker, tänker, känner och agerar.
Tre långfilmer har blivit sex tv-långfilmer. En och en halv timme längre, totalt.
Spontana känslan är inte ”wow, vad mycket mer jag får se”.
Men det är små detaljer som gör helhetsintrycket starkare jämfört med långfilmerna.
”Män som hatar kvinnor”-avsnitten skiljer sig främst på två punkter:
Här finns en sidohistoria kring en finansman (Stefan Sauk) och en journalist (David Dencik) som inte alls var med i biofilmen. Och här finns betydligt mer kring tidningen Millenniums chefredaktör Erika Berger (Lena Endre) och stjärnjournalist Mikael Blomkvist (Michael Nyqvist). Scener från arbetsplatsen som ger en inblick i vad som driver dem i jobbet. En sexscen som visar att de är mer än bara vänner.
Fördjupningen av deras relation går sedan som en röd tråd genom de följande avsnitten.
”Flickan som lekte med elden”- och ”Luftslottet som sprängdes”-avsnitten känns faktiskt inte så mycket som att de har förlängts, som att de har klippts om. Allt berättas inte alls i exakt samma ordning. Och Blomkvists samspel med poliser, åklagare och andra jurister som försöker avslöja vad som ligger bakom alla mord och andra brott som begåtts, får ta betydligt större plats.
Mest beröm för biofilmerna fick Noomi Rapaces färgstarka gestaltning av Lisbeth Salander.
Jag har inte räknat exakt... och där finns några sekunder här och där när Salander åker motorcykel eller promenerar på en strand, men i stort sett känns det som att varje scen med henne kom med redan i biofilmerna.
Har man inget emot aningen långsammare tempo, är Millennium som serie, snäppet vassare än de tre biofilmerna.