Sköna bönder på kärleksjakt
Jan-Olov Andersson om tv gjord med stort hjärta
Det råder jaktsäsong på allt som är TV4.
I det sammanhanget är ännu en säsong av ”Bonde söker fru” ett så oförargligt villebråd att det knappt ens är lönt att ställa in siktet.
Vet inte riktigt när eller hur det började, men det känns som att allt fler med allt större förtjusning har hackat på TV4 ett bra tag nu.
För att kanalen har ett nästan skamligt kommersiellt ”tänk”, med program där tv-tittarna hela tiden bara ska ringa, ringa, ringa. För att det tycks råda total brist på nytänkande, komediserien ”Solsidan” och en kommande pratshow med David Hellenius är enda undantagen. För att man, som Aftonbladets Fredrik Virtanen skrev i går, ”tar den kungliga spiran mellan skinkorna gång på gång”, utan att pinsamt nog ens få något i utbyte, det blev SVT som får sända kronprinsessbröllopet. Och till och med på den egna kanalen finns det profiler (Martin Timell) som tycker det är pinsamt om det nu blir så att TV 4 Plus ska följa Laila Bagges och Niclas Wahlgrens husbygge.
I det sammanhanget känns en femte säsong av ”Bonde söker fru”, start i går, tämligen oförargligt.
Linda Isacsson strålar som vanligt när hon presenterar den här säsongens åtta kärlekskranka bönder. Hennes programledarstil är inte ett spel för galleriet. Och alla de deltagande bönderna är precis så skönt bonniga som vi vill att de ska vara. Såg någonstans att LRF, Lantbrukarnas riksförbund, har uppåt 170 000 medlemmar. Så nog finns det utrymme för åtskilliga fler säsonger...
En orsak till programseriens framgång är naturligtvis att den är gjord med stort hjärta. Att de som är med söker kärleken, inte rampljuset.
SVT:s ”Kommissarie Winter” är inte lätt att bli klok på. Förra avsnittet lade effektivt grunden till en spännande upplösning på historien om morden på rum nummer 10. Men i går var det regntunga skyar, överdriven musik, scener som skrämde utan att betyda något och lite allmän prettovarning över alltihop.
I kväll ser jag ”The good wife” i TV4.