Daniel Bergman vägrar sätta på sig offerkoftan

Kan ett sjukt hjärta bero på bristande kärlek till en mor? Frågeställningen löper genom Daniel Bergmans självbiografi och debutbok ”Hjärtat”. Men det var inte i den änden som han började.

När ovädret tilltar i höstmörkret utanför lyser Daniel Bergman plötsligt upp ordentligt.

– Kolla vad det regnar, jag älskar sånt här väder, vind och regn! utbrister han.

Allhelgonahelgen 2014 var mörkare. Då lyssnade han på Fåröprästen Agneta som talade om kärleken till de döda som lever kvar i de ännu levande. Ingen av hans världsberömda föräldrar, pianisten Käbi Laretei och regissören Ingmar Bergman, var längre kvar i livet, och några veckor senare skulle Daniel Bergman själv få sin första livshotande hjärtrusning. Nu satt han i kyrkan kort efter sin mors död och försökte krysta fram känslor som inte kom.

– Jag lyckas nästan inte med det.

Fem år senare beslöt han sig för att ändå gräva fram både känslor och minnen. Daniel Bergman, tidigare filmregissör, hade 2011 fått två diagnoser på livshotande sjukdomar på sikt: en felaktig hjärtklaff samt multipel skleros, MS. Då hade han sedan länge lämnat filmen och ”mött livets bio” som ambulanssköterska. 2018 blev han tvungen att sluta jobba av hälsoskäl.

Först efter ett års skrivande insåg han att det skulle bli en bok.

– Jag tänkte att det här med det sjuka hjärtat, och bristen på kärlek för min mor kanske hänger ihop på något sätt? Och sedan tänkte jag att det angår min dotter, för vad är det för ett arv jag lämnar efter mig?

Inför publiceringen verkar han inte särskilt orolig för att lämna ut sig själv:

– Jag har inte så mycket att förlora, jag är ganska svårt sjuk och har hamnat lite i samma läge som äldre människor som närmar sig döden. Det jag funderat över är om boken, eller den uppmärksamhet den får, på något sätt kan skada min dotter. Men jag har kommit fram till att det snarare är tvärtom, och det har jag talat med hennes mamma om. Vi är en väldigt tajt splittrad familj.

Självbiografin ”Hjärtat” är en kärleksförklaring till dottern men även till filmen och arbetet som ambulanssjuksköterska. Här finns filmhistoriska scener från Andrej Tarkovskijs ”Offret”, där Daniel Bergman var passare, men också från hans egen vuxenfilmsdebut med ”Söndagsbarn”. Filmen initierades av Ingmar Bergman som skrev ett självbiografiskt manus om sin barndom men överlät regin till sonen. Det förlöpte inte utan konflikter.

Ett eget hus

I ”Hjärtat” är det i stället Daniel Bergman som berättar om sin uppväxt, inledningsvis som ett ensamt barn på bottenvåningen i Djursholmsvillan, där barnflickorna står för omsorgen. När hans första barnsköterska, Silja, vill sluta och bilda egen familj blir läget akut. Föräldrarna behöver sin arbetstid. Ingmar Bergman kallar in henne på arbetsrummet och inleder en förhandling med förslaget att han ska ”köpa ett hus till dig där du och Daniel får bo”.

Om det uppfattas som brutalt är det i så fall något som ligger hos läsaren, menar Daniel Bergman.

– Man kan inte kränga på mig någon offerkofta, det är jättesvårt. Det finns värre öden än att växa upp i ett rikt Djursholmshem med barnflickor, människor har det tuffare än så för det mesta.

TT: Som läsare kan man tycka att du är hårdare mot din mor än mot din far?

– - Tänk att det ofta är så – att mammor får stå i mål så inihelvete, men jag tänkte inte i termer av att nu ska jag vara hård mot den eller den. Jag har inte tänkt någonting annat än att det ska vara spännande att läsa. Men pappor har ett betydligt större mandat att bete sig och inte ta ansvar än mammor, det finns nedärvt sedan 200 000 år tror jag.

Samtidigt skildras modern som lugn och klok när den vuxne sonen, som nu gått i terapi, en gång förklarar ”att jag faktiskt hatar dig”. Deras långa samtal landar i omsorg om honom.

– Hon säger redan då att hat kommer att åsamka dig sjukdom. Nu har jag ju inte varit en hatande människa och inte en förbittrad heller, men hon hade ju rätt. Hon var en beundransvärd människa i många avseenden, det gäller bägge mina föräldrar, de var fantastiska människor.

Svekfull som yngre

Sitt eget yngre jag framställer han som svekfullt, han läser flickvännens dagböcker och är notoriskt otrogen mot de kvinnor som han lever med. Ändå duckar han för alla frågor om förklaringar i uppväxten.

– Livet är inte sådant, det går inte att lägga fast ”så här och här gick det till, och här har vi facit”, det funkar inte så. Och det är heller inte viktigt att få de svaren.

Hellre extrapass

Han vill inte säga att hans föräldrar offrade umgänget med sitt barn för sina konstnärskap. Själv jobbade han gärna jul och tog extrapass med ambulansen i stället för att vara hemma som blivande pappa. Men när han – som separerad – blev småbarnspappa varannan vecka gick han också på riktigt in i rollen som närvarande förälder.

– Jag måste ge ett erkännande till min dotters mamma. Hennes kärlek till vårt barn smittade av sig, jag har aldrig sett något liknande.

Boken handlar också om hur han trots sina akuta sjukdomstillstånd kämpar för att vara en pålitlig pappa. Symtomen gör sig numera påminda varje dag och har i grunden påverkat hans syn på livet.

– Bara det att få vara tillsammans med min dotter och laga middag. Jag tror att jag väldigt mycket uppskattar trevliga saker, små små saker – vardagen. Om folk bara visste hur glada de kan vara bara för att få vara friska och ha en vardag.