Gunilla Persson firar jul – med Gud

Magnus Sundholm

”Det gäller att leva sitt liv så man vinner det eviga livet”

HOLLYWOOD

Det hänger ett kors i granen, det står en krubba i fönstret och det hänger en bild av Jesus på väggen. Det är ingen överdrift att påstå att den svenska Hollywoodfrun Gunilla Perssons jul går i religionens tecken.

– Det är viktigt att veta att firandet har med vår frälsares födelse att göra, säger hon.

Det är dagarna innan jul och hemma hos Gunilla Persson är julstöket i full gång.

I vardagsrummet lyser granen, Stilla natt strömmas ur en högtalare och i varje rum finns religiösa motiv som påminner om Hollywoodfruns djupa tro.

– Vi firar allt som är förknippat med vår bibliska historia. Det är väldigt viktigt för våra liv, säger hon.

Det här är sjätte julen som Gunilla, hennes dotter Erika, 14, och Gunillas mamma, Iris, 90, firar i huset i Pacific Palisades i södra Kalifornien.

– Det börjar kännas som hemma nu, speciellt sedan jag fått hit mina möbler från lägenheten i New York.

Men traditionerna är fortfarande svenska.

Halvdöd på juldagen

– Självklart firar vi på julafton, säger Gunilla bestämt.

– Det är inte roligt med amerikanska traditioner. Att tomten kommer genom skorsten på juldagagsmorgonen då man är halvdöd och man får presenterna i en strumpa är väl inget kul?

Nu bör det påpekas att familjen i år skippar tomten helt och hållet.

– Erika tror ju inte på tomten längre. Men hon gjorde det till hon var åtta. Senaste gången vi firade hemma i Högsjö var grannen tomte. Men han fick inte öppna munnen för då hade hon kommit på vem det var.

Hon skrattar.

– En annan gång var det en kille som stammade. Hanfick inte heller säga mycket – bara brumma litegrand.

Kyrkan ett måste

På julafton blir det svenskt julbord.

– Jag är traditionell i mitt sätt att uppfostra Erika. Det är skinka, rödsallad, sill. Jag är nog den enda svensk som inte gillar sill. Men jag köper det för mammas skull.

De ska också hinna med kyrkobesök.

– Det är ett måste. Vi går varje år. Det är något jag gillar med USA – att man går i kyrkan. Hemma har vi så vackra kyrkor men de står nästan tomma. Det är så hemskt.

Ändå kan hon sakna hemlandet på vintern.

– Den där känslan av midvinternatten när vackra snöflingor faller. Det ger en väldigt speciell känsla.

Hon börjar sjunga på ”I’m dreaming of a white christmas”.

– Det var något jag upplevde varje år. När jag var barn fanns det inga gröna vintrar, säger hon.

Reseledare i Israel

På frågan vad som varit hennes bästa och sämsta jular överraskar svaret.

– Jag var Israel och firade i Betlehem en gång. Jag trodde att det skulle vara fantastiskt eftersom det är Jesu födelsestad. Men det var bland det värsta jag varit med om. Det var sån cirkus, bara kommers. Allt handlade enbart om pengar.

Det är några år sedan – 1979.

– Jag var reseledare i Israel på den tiden. Jag kunde peka ut varenda kyrka som Jesus hade verkat i.

Bästa då?

– Det var när pappa var med. Han köpte julklappar och slog in veckovis i förväg. Jag var enda barnet och stod alltid i centrum. Jag var hans ögonsten. Det är klart jag saknar jularna när han var med.

Satan och Gud

Hon funderar kort.

– Egentligen har alla jular varit bra, utom när jag var i Israel eller har suttit med fel man (skratt).

Över en lussebulle i köket återkommer hon till tron.

– Titta, säger hon och pekar.

– Du ser en kopp, eller hur? Ett bord, en katt, min mamma och en tavla?

Jag nickar.

– Men det finns också en annan värld som inte är materiell – den spirituella, andliga världen. Den är full av två makter, av Satan och av Gud som har en hop av änglar. Jag har många i vårt hus som representerar änglarna.

Vi tittar på några av dem.

Det eviga livet

– Jag omringar mig med vackra, traditionella dekorationer som alla är minnen för mig.

– Men vad vore dessa ting om inte människorna jag älskar fanns.

– Jag vet inte om mamma finns med oss nästa år. Hon fyller 91 i februari. Det är sex år sedan jag tog med henne hit. Jag ångar det inte. Jag kan med gott samvete säga att det är på grund av mig som hon lever.

Hon tar en bit bulle till.

– Ingen har lovats en morgondag. Det gäller att leva sitt liv så man vinner det eviga livet.