Smaklöst och sorgligt fiasko
Premiären av Charlie Sheens turné säger en hel del om honom – och hans ”fans”
Att Charlie Sheen blev utbuad och övergiven under premiären av ”My violent torpedo of truth/Defeat is not an option” säger inte bara något om kvaliteten på hans liveshow.
Utan även något om kvaliteten på hans ”fans”.
Charlie Sheen har – efter att ha spelat huvudrollen i åtskilliga skandaler, fått kicken från powersitcomen ”2 ½ män”, och droppat den ena giftiga citatbomben efter den andra i media – snabbt blivit ett mäktigt internetfenomen.
Han skrapade ihop miljontals Twitter-anhängare på nolltid, lanserade den superflummiga men väldigt uppmärksammade webbshowen ”Sheen’s korner”, gav upphov till en ofantlig mängd hemmasnickrade fanvideos på Youtube, och ska (enligt något ifrågasatta uppgifter) ha sålt slut på biljetterna till de första föreställningarna av sin utannonserade liveshow på ynka 18 minuter.
Sällan har en världsstjärna på glid blivit så universalt uppmuntrad i sin självdestruktivitet, och det är inte konstigt att Sheen – som av allt att döma har varit skapligt desillusionerad på sistone, och knappast vid sina sinnens fulla bruk – kände sig oövervinnelig.
Som en ”vinnande” man med ”tigerblod” i sina ådror.
Men lördagens katastrofala, totalsågade Detroit-premiär av föreställningen ”My violent torpedo of truth/Defeat is not an option” (som tydligen inte alls bjöd på några direkta ”sanningar”, utan bara var ett hopkok av Youtube-material, gamla filmklipp och osammanhängande babbel) skvallrar om att Sheen lär ha överskattat sitt verkliga publikstöd.
Samt om att nederlag kanske inte bara är ett alternativ för den skandalomsusade skådespelaren – utan ett faktum.
För irrationella stjärnor får irrationella anhängare. Och reaktionen hos de cirka 5 000 betalande ”fans” som buade ut Sheen efter noter i lördags, och lämnade lokalen i förtid, säger nog en hel del om den verkliga uppslutningen bakom Hollywoods just nu största skandalmaskin:
Folk hejar och skrattar så länge Sheen levererar tokiga cirkusnummer till sin nutida freakshow. Men så fort attraktionen visar tecken på att avta i fart och styrka blir den helt ointressant.
Och ytterst få lär orka stå kvar och bry sig när röken har lagt sig kring det brinnande vraket, och det har dykt upp en ny mänsklig bilkrasch att följa.
Sorgligt och smaklöst är vad det är.
(Och dessutom kan man ju fråga sig vad sjutton biljettköparna hade väntat sig av ”My violent torpedo of truth/Defeat is not an option”? En proffsig, välskriven show av rutinerade manusförfattare? Typ från
”2 ½ män”? )