Linnros vrider ur sin soul till max
Uppdaterad 2016-08-12 | Publicerad 2013-06-16
Linnros visar var skåpet ska stå i turnépremiären ...
STOXA. Jag missade de två första dagarna av årets Hultsfred.
Men vad spelar det för roll. Det är här och nu festivalen börjar.
Det tar några minuter innan turnépremiären får styr.
Volymen till introt Appleblippar sig upp i högtalarna och läcker över till nästa låt innan alla är på scen. Ljudet låter festival. Oskar Linnros letar efter rätt tonart i bakfickans medhörning.
Men där, och några takter in i kvällens andra låt ”Kan jag få ett vittne”, är alla tvivel redan fullständigt bortsopade. Som få andra klarar Oskar Linnros av att göra enkel pop på svenska utan att den blir platt och banal. Inga andra ur den nya generationen gör den lika driven och soulsotig.
Mörkt mäktig
Med något så fridlyst som ett begåvat, själfullt och välrepat band vrider sångaren ur det där sista ur nya plattan ”Klappar och slags” redan starka låtar. Han studsar och skakar och skälver. ”Hur dom än” exploderar, ”Tunga moln” vecklar ut sig till en mörkt mäktig semiballad och fina ”Från balkongen” drabbar ännu hårdare. Att det är lika svårt att känna den där euforiska festivalstämningen som det är för taxibilarna att hitta till nya Hultsfred spelar ingen roll. Linnros spelar för tusentals fast vi egentligen räknas i hundratal.
Ett viktigt namn
Hjulen snurrar snabbare än någonsin i musikbranschen. 2011 fick fansen klättra upp i träden för att få en skymt av när Oskar Linnros välte hela Borlänge på Peace & Love. Publiken sjöng högre än ljudanläggningen var laglig nog att låta. Bara två år senare gör en av de viktigaste och starkaste namnen i den nya generationen svenska popartister sin premiär på ett deppigt festivalförsök i skogen mitt emellan Stockholm och Uppsala.
Inget är självklart längre för Linnros. Många har hunnit ikapp, några kanske till och med förbi.
Men det är just såna här spelningar som sållar dagsländedebutanter från artister som vi kommer att följa många, många år framöver.