Wiström var före sin tid – nu går han emot den
Jan-Olov Andersson om ett unikt dokumentärfilmsprojekt
Med ”Familia” går ett unikt dokumentärfilmsprojekt i mål.
Regissören Mikael Wiström har både varit före sin tid, i samklang med den och går nu lite tvärs emot den.
I slutet av 1970-talet vistades han en tid i Peru. Var stillbildsfotograf och lärde känna en fattig familj som bodde och arbetade vid en soptipp i Lima. Åren gick. Wiström började filma. Höll via brev kontakt med familjen. Tidigt 1990-tal åkte han tillbaka och gjorde dokumentärfilmen ”Den andra stranden”. En skildring av hur han letade rätt på den fortfarande väldigt fattiga familjen Barrientos. Hur han klev in och tog rätt stor plats bland vuxna och barn. Hur han betalade dem för att medverka i filmen. Hur han manipulerade dem i vissa scener.
Filmen väckte väldigt blandade reaktioner. Jag hörde själv till dem som sågade den. Wiström, jag och flera andra möttes i en debatt på Folkets bio.
Detta var före dokusåpans tid. Men Wiström använde sig redan då av den blivande tv-genrens knep. Fast han var, när man ser det i backspegeln, mer modigt självutlämnande om sina metoder. Helt öppen om problematiken om att han, när filmandet var över, kunde åka hem, bort från eländet.
Sedan kom Michael Moore och banade väg för en helt ny typ av dokumentär, där filmaren och dennes utgångspunkt är en viktig del av berättelsen.
När Wiström återvände till Peru och gjorde ”Compadre” (2004) låg han helt rätt i tiden när han, i bild, rannsakade sina egna syften med filmen. En stark, gripande och rätt vemodig film.
Avslutande delen ”Familia” (premiär i dag) är mer gammaldags dokumentär, med varken Wiström eller medregissören Alberto Herskovits framför kameran. Och när man nu har engagerat sig i den här filmserien ... då saknar man filmarnas reflektioner.
Kanske visste de inte vad de skulle säga.
För familjen Barrientos framtid känns så eländig att man bara vill gråta.