Vita byxor får homo- foberna att se rött
CHICAGO. Jag har ljusa byxor – och det är det enligt fratboysen i baren bara bögar som har före Memorial Day, varför dom kräver att få veta om jag är just bög.
– Visst, svarar jag, och jag vill klämma på era, som jag föreställer mig, väldigt små pungkulor.
Då blir det problem ...
Jag har bott här i snart sex år och jag är medveten om att det finns väldigt specifika säsonger i den amerikanska garderoben.
Den som vill följa protokollet till punkt och pricka bär exempelvis inte ljusa kläder före Memorial Day – dagen som markerar inledningen på sommaren.
Däremot kommer det som en nyhet att brott mot just den regeln per automatik signalerar homosexualitet.
Men det menar de högljudda, störiga unga män som plötsligt tränger sig in i mitt hörn i den vackra baren på ärevördiga hotellet The Drake.
Varför, vill de veta, har jag ljusa brallor? Är jag bög, eller?
Jag försöker först bara ignorera dem. Inte för att det rör mig i ryggen vad de tror om min sexuella läggning, men jag har ingen som helst lust att ägna en sekund av min kväll åt att konversera med fratboys – korkade manliga college-studenter som gärna härjar och för liv i grupp men en och en inte ens vågar tittar andra i ögonen. Jag vill bara sitta och njuta av den, i alla fall tills alldeles nyss, dämpade och sordinerade stämningen i den klassiska mahogny-baren.
Dom fortsätter dock mala sin enfaldiga, aggressiva homofob-skit och till slut får det vara nog.
Jag är inte alls särskilt tuff av mig och har inte varit i ett regelrätt slagsmål sedan jag och min gode vän Älgen diskuterade sydafrikansk apartheid med en ungmoderat i en gillestuga på Slingergatan i Borlänge i mitten av 80-talet.
Men det finns en gräns och när den gränsen passeras säger jag vad jag tycker, åtminstone om jag, som nu, hunnit få i mig en drajja eller två.
Så jag vänder mig om och svarar, så hövligt jag kan:
– Visst, och jag vill klämma på era, som jag föreställer mig, väldigt små pungkulor.
Det blir tyst i några sekunder. Idioterna bara tittar på mig. Med öppna munnar. Sen börjar de skrika.
– What? Vad sa du? Vilken jävla bög! Fan vad äckligt. Ööööh ...
När den rätt biffige typen närmast börjar knuffa på mig, sveper jag det sista i min Heineken, glider ner från barstolen och försvinner snabbare än de tänkt sig mot utgången.
I taxin hör jag att det smäller till i entrén. Nån brölar om att han minsann ska ta ”the fucking fag”, men the fucking fag has left the building.
I sina ljusa byxor.
På måndag är det för övrigt Memorial Day. Svarta brallor fram alltså ...