Alla behöver ett eget vattenhål
Det borde inte vara så svårt.
Stan är ju enorm.
Men nej.
Ett år efter mordet på Elaine’s har jag fortfarande inte hittat ett nytt hem i New York.
Det kan vara den vanligaste frågan svenska bekanta på besök, eller bara i mejl, ställt det senaste året:
Var hänger du nu då, när Elaine’s inte finns längre?
Svar:
Ingenstans.
Eller jo, jag är ibland på Neary’s på 57:e gatan, där underbare Duffy från just Elaine’s jobbar i baren och därför lockar delar av den gamla publiken. Det händer också att jag återvänder till gamla Jones, dinerar hos mina vänner på Meme i West Village, attackerar jukeboxen på Manitoba’s, tittar in på Henke Lundqvists Tiny’s och karvar i biffar både på Sparks och Smith & Wollensky’s bakficka – och innan den klassikern bara häromhelgen gick samma öde till mötes som Elaine’s kändes Bill Gay Nineties vissa vardagkvällar rätt lovande.
Men jag har inte blivit stammis på samma sätt någonstans.
Och det där ”samma sätt” har i och för sig inte varit att vänta heller. Jag räknar inte med att nånsin mer träffa en värdinna, surrogatmamma och streetsmart, ruffig människokännare som Elaine Kaufman, hon var alltigenom unik.
Men jag törstar – för att nu använda rätt sorts terminologi... – efter ett nattligt vardagsrum där stämningen åtminstone i någon mån rymmer samma spänningsblandade hemtrevlighet. Där det känns som just hemma – samtidigt som man hela tiden förväntar sig att vem som helst kan kliva in genom dörren. Där personalen vet vad man vill ha och börjar blanda drajjan innan man satt sig ner. Där man väljer själv om man vill sitta för sig själv i ett hörn eller beblanda sig med något ystert sällskap vid bord fem. Där det går att hoppa från bord till bord, och barhörn till barhörn, medan notan följer efter. Där köket – inte minst viktigt för en gäst med exotiska arbetstider – är öppet sent och kan brassa på en läcker risotto även fast klockan passerat halv två på natten. Där alla, helt i enlighet med ”Cheers”-temat, knows your name.
Men ett sådant home away from home vaskar man inte fram på en eftermiddag.
Först måste man hitta ett ställe man verkligen älskar. Sedan får man gå några gånger i veckan i minst ett halvår, dricksa duktigt, uppföra sig anständigt – och till slut blir man förhoppningsvis del av en familj.
Men jag kämpar enträget vidare, för jag anser att en riktig människa har en stamkrog i sin hemstad.
Orsaker till extas
Dr John – Locked Down (album)
Häxmästarens bästa på decennier, i klass med ”Gris-Gris” och ”Gumbo”.
Spiritualized – Hey Jane (Singel)
Och hej Sweet Janes New York, bara några decennier senare.
Bowery (dvd/blue-ray)
Lionel Rogosins dokumentär från New Yorks skid row på 50-talet har restaurerats och getts ut på nytt. Makalöst tidsdokument.