Man vill sprida det finaste med Sverige – som Brage-ramsor
LOS ANGELES. Det sitter en uppburen skriftställare och skanderar skabrösa
Brage-ramsor på Dan Tana’s ti West Hollywood.
Så slutar det ofta när den här spalten har semester.
En gång var det en poet i Rom som sjöng den klassiska Domnarvsvallshymnen om Göran Arnbergs eviga ungdom.
En annan gång hängde en bartender i Londons Soho med i ramsan som hyllar Nils-Erik ”Serik” Johanssons direktinskruvade hörnor i den gyllene Brage-skarven mellan 70- och 80-tal.
Och nu sitter Dave – stjärnskribent som kunnat trycka både Guardian och Times på sin ungdoms
visitkort – på Dan Tana’s på Santa Monica Boulevard och gormar om nicka och sockerdricka och ... ja, så vidare.
Precis som de tillfälliga Serik Fans-medlemmarna i Italien och England har Dave strax innan bett att få en liten lektion i svenska och gör man det vid rätt, eller måhända fel, tillfällen triggas mina barnsligaste instinkter.
Det säger nog något att amerikanska vänner vid min 40-årsskiva häromåret hade fått frasen ”Happy birthday, slampa” dekorerad på grattis-tårtan.
Oftast slutar det med just Brage-ramsor; det är ju ändå det finaste Sverige har man vill sprida i världen.
Så nu sitter Davedär och låter exakt som den underbara, friskt humörkvinnan i början av SVT:s VM-krönika från 1994 och svengelsk-stakar sig igenom de
bevingade orden:
”Upp och nicka, sockerdricka, kuken ballen, Domnarvsvallen”.
Underbart.
l l l
Hann ju inte mer än avfärda den pågående ”Entourage”-säsongen förrän HBO avfyrade ett alldeles lysande avsnitt.
Johnny Drama forever.
l l l
Dan Tana’s är, förresten, ett av få etablissemang i världen som kan lindra smärtan när det är för långt till Elaine’s.
Där finns förstås ingen surrogatmamma av fröken Kaufman-dignitet, men såväl atmosfär som mat och klientel – Harry Dean Stanton! – påminner en hel del om vardagsrummet på 88:e.
Numera föräras stället också av en svensk Maitre D’ som heter Christian och gärna bidrar när Brage-ramsorna ska läras ut.
Don’t miss.
l l l
Brakar genom Mojave-
öknen i – en Volvo. Det är inte riktigt vad en Amerika-romantiker drömmer om att få se på hyrbilsparkeringen, men faktiskt; bristen på rätt sorts road movie-vibbar kompenseras av den bästa ljudanläggning jag någonsin haft i en bil.
Det är som om Jackson Browne sitter på instrumentbrädan och sjunger när vi baxar ut på Interstate 15.