Vi bor i ett töntigt långkalsongland

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Trots att de just gjort ännu en mångmiljoninvestering i ännu en superstjärna som precis passerat zenit – Pavel Bure – lyckas New York Rangers få stryk av expansion-blåbären i Atlanta Trashers hemma på Madison Square Garden.

Dagen efter kan man inte påstå New York-tidningarna sågar kungarna från Broadway. De kör över dem med schaktmaskiner.

I en jämförelse framstår de svenska sportjournalisternas omdebatterade angrepp på Tre Kronor efter sveket mot Vitryssland som soliga episoder i Emil i Lönneberga.

Men så är det alltid.

Svenska journalister är alltid snällare än sina utländska kolleger, alltid mer hänsynsfulla, överslätande och återhållsamma.

Lik förbannat arrangeras hela debattkvällar om vår påstådda ondsinthet.

Medan en genomsnittlig läsare i New York nickar instämmande åt råsoparna i exempelvis New York Post förfasas svensken över en raljant liten sarkasm i en sportkrönika.

Ja, ni vet: ”Åh,våran Magda? hur kan ni vara så elaka mot henne”?

Det här är ibland ett väldigt töntigt, mesigt och motbjudande präktigt långkalsongland.

Naturligtvis gäller samma problematik, eller vad man ska kalla det, den typ av journalistik vi försöker bedriva på de här sidorna.

Vi popskribenter betraktas på många håll som vidriga svin, men i själva verket är vi rena lammen.

I ett färskt nummer av en sån där brittisk grabbtidning, typ Loaded, publiceras helt frankt en lista över samtidens fulaste popartister. Väldigt elakt, väldigt kul – och etta ligger Richard Ashcroft från The Verve.

Ingen svensk tidning, inte ens Pop under sin mest kompromisslösa storhetstid, skulle komma på tanken att göra något liknande. Och det beror inte bara på att vi popjournalister själva ser så jävliga ut – vi vågar inte för att Sverige helt enkelt inte accepterar såna taskigheter.

Av samma anledning kan jag garantera att ingen här tänker spinna vidare på nästa lista i samma brittiska publikation, som ska ta upp vilka band som har fulast – publik! Ryktet säger att Bon Jovi ligger etta, men hata inte mig. Jag är bara budbärare. Visserligen en våldsamt fnissande budbärare, men i alla fall. På något sätt borde man också kunna blanda in Filip Hammar och Fredrik Wikingsson i det här resonemanget, men jag nöjer mig med att konstatera att Sverige är för mesigt och att det aldrig är så tydligt som när man kommer hem från utlandet.

Per Bjurman