Robert Gustafsson-farsen börjar mossigt – men vinner en arbetsseger
Så bra var ”Oj då!… en till?!” på Krusenstiernska Teatern, Kalmar
Publicerad 2024-07-01 08.29
Farsen känns ganska hopplöst mossig. Det springs och slås i dörrar mer än i de flesta andra buskisföreställningar. Första akten är på tok för lång.
Till sist vinner Robert Gustafsson en slags arbetsseger, där han får ta till alla sina komiska verktyg för att få liv i sina tre (!) huvudroller.
Oj då!… en till?!
Fars av Ray Cooney på Krusenstiernska Teatern, Kalmar.
Regi Edward af Sillén. Med Robert Gustafsson, Ola Forssmed, Lars Väringer, Anton Lundqvist, Carina Lidbom, Linda Olsson, Per Svensson, Martina Sundén, Martin Rydell.
Spelas till och med söndag 28 juli.
Pandemin och annat har gjort att Robert Gustafsson inte har stått på scenen på sin egen friluftsteater i Kalmar på fem år. Så det är en efterlängtad come back.
Veteranen Ray Cooneys första succéfars från 1966 har spelats förr på svenska scener, men känns i dag rätt mossig. Spelar ingen roll att regissören Edvard af Sillén och Robert Gustafsson tillsammans har flyttat handlingen till 1950-talets Kalmar. En förmögen affärsman (Lars Väringer) har utlovat ett arv i samband med en födelsedagsfest på sitt gods. Men inte en utan tre (Robert Gustafsson i tre roller) tilltänkta arvingar dyker upp. Det blir ett himla springande i dörrar, kärleks- och andra förvecklingar, missförstånd och annat strul. Ola Forssmeds kompis som också är ute efter pengarna driver effektivt på de tre Robert Gustafssönerna i rätt medvetet hemska krullhåriga peruker.
Men… det lyfter alldeles för sällan under en rätt seg upptakt. Även om en man som sitter bakom mig skrattar så högt att jag ibland knappt hör replikerna från scenen, finns det också en del bredvid oss som går i paus.
Jag är också lite besviken. De tre kvinnliga skådespelarna har rätt poänglösa roller, är mest bollplank åt männen på scenen. Suveräna veteraner som Lars Väringer och i synnerhet Per Svensson känns underutnyttjade.
Efter paus blir det dock bättre. Robert Gustafsson tredje rollfigur Sverre är klart roligare än de andra två. Ständigt sugande på en pipa i munnen, när han inte fyrar av roliga repliker på både riktig och påhittad norska. Över huvud taget är det Robert Gustafsson som räddar föreställningen genom en arbetsseger där han tvingas ta till alla komiska knep vi vet att han förfogar över, både fysiskt och verbalt, för att locka till skratt.
Efter x antal lyckade scenföreställningar börjar vi kunna Edward af Silléns tricks. Att till exempel placera populärkulturella och andra igenkänningsskämt i alla möjliga sammanhang, men här krävs det en Robert Gustafsson i toppform för att helheten ska fungera. Efter paus får även Per Svensson briljera i en scen. Och Anton Lundqvist gör en väldigt konsekvent tolkning av sin sluge betjänt genom hela farsen.
Utan Robert Gustafsson i toppform, hade det dock blivit Oj då… bara 
.