Kändisdoldisarna är de verkliga vinnarna

helskärm

Facebook-statusen fick det att gå upp för mig.

En kollega noterade att Taboo skulle dyka upp i Stockholm och följdfrågan blev naturligtvis: Vem?

Det verkar aningen misslyckat att trots miljoner sålda album och några babiljoner klick på Youtube ändå vara något av en doldis, en glorifierad bakgrundsdansare till will.i.am och Fergie i The Black Eyed Peas. Det var min första tanke.

Men under andra varvet trillade polletten ner: Han, och alla de andra kändisdoldisarna, är de verkliga vinnarna. Denna oxymoron är vad alla aspirerande superstjärnor ska och bör eftersträva.

Det ligger i människans natur att vilja göra ett avtryck på världen. Vissa gör det genom att bli världsberömda, andra genom att bilda familj och några genom att bli påsatta i en dokusåpa och under en höst hånade i riksmedia. Det viktiga är att lämna något efter sig.

Om man på vägen råkar bli jävligt rik. Ja, då är det en bonus.

Men de flesta artister betalar ironiskt nog för sin rikedom med frihet.

Hur kul är det till exempel för Beyoncé att i princip tvingas vira in underlivet i åtta varv gasbinda innan hon kliver ur en bil, för att undvika att en fotograf med ett Hubble-teleskopliknande objektiv ur grodperspektiv lyckas knäppa en bild så detaljerad att den könsbestämmer bullen som håller på att jäsa där inne?

För de svenska kändisarna är det än värre. Inga hundratals miljoner på banken och trots det får Agneta Sjödin stå ut med att få sitt kärleksliv dissekerat som en annan Jennifer Aniston.

Nej, de verkliga segrarna är sådana som Guy Berryman, Cliff Williams, Charlie Watts ... och Taboo. Som trots att de alla är medlemmar i några av världens största band knappt skulle få den mest luttrade paparazzi att slösa på megapixlar om de så bad om det.

Som skulle kunna vandra omkring helt inkognito på en ö i Italien för att sedan begära audiens hos den snuskgubbe som för tillfället styr landet och med en enda replik avsevärt stärka landets ekonomi:

– Du, den där ”Sicilien”? Jag tar den!