Darin är bäst – men ändå en besvikelse

Markus Larsson

Markus Larsson om låtarna i Göteborgs delfinal

GÖTEBORG. En liten fågel viskade i örat att tredje delfinalen i Göteborg skulle bli den låtmässigt bästa.

Tillåt mig småle.

Förlåt, men jag kommer nog att småle ända till nästa tisdag.

Lita inte på fåglar.

Speciellt inte såna arter som står och viskar förföriskt i ditt öra på diverse schlagerbarer runt landet.

De talar, att döma av tävlingsbidragen i Göteborg, med kluven näbb.

Första intrycket är... inget vidare. Eller stryk det.

Första intrycket är blekare än Spöket Laban.

Vissa låtar kommer säkert att växa på höjden och tvären och längden och bredden när artisterna ställer sig på scen. Jag tänker närmast på proffsen i Alcazar och poplåten ”Headlines”.

Det är ingen ny ”Stay the night”. Låten är mer västkustpop än actiondisco, men något säger mig att det ändå blir ett sevärt nummer.

Men det är skit samma, egentligen. Helgens delfinal består av sju statister och en Darin.

Darin är, förutom Dolph Lundgren, det största affischnamnet för Melodifestivalen 2010.

Det är årets förmodade vinnare, manspojken som de flesta, inklusive jag, tippade skulle ta guld i Globen redan förra hösten.

Men ”You’re out of my life” är ingen vinnarlåt. Det är en radiomjuk lagomballad från 80-talet.

Om inte Darin hade sjungit låten skulle bidraget ha slutat sexa. I Örnsköldsvik.

Jag tvivlar inte på att Darin kommer att vrida upp dramatiken på scen och ladda balladens små cliffhangers med tillräckligt mycket kraft för att gå till final.

Men överlag känns Darin hittills som en rejäl besvikelse.

Och resten är inte mycket bättre.

Crucified Barbara gör en klart godkänd hårdrocksballad som skulle kunna ligga på soundtracket till emovampyrfilmen ”Twilight”.

Johannes Bah Kuhnke presenterar en våldsamt innerlig, ”darra-på-underläppen”-ballad som med lite god vilja och stor fantasi påminner om Robbie Williams.

Elin Lanto Britney-tjatar som en bebis om en doktor. Och Erik Linders dagisfolkvisa samt Timoteijs ”Kom” – företäll er att Sarek möter Ruslana i Kiev, eller låt bli – har jag lite svårt att bedöma just nu.

Jag tillhör ju varken Linders eller Timoteijs målgrupp. Jag är tyvärr inte sju år gammal längre. Se det som en liten hint.

Och det enda som stannar kvar i rummet när journalisterna reser sig upp och lämnar den första uppspelningen är en stor och ensam fråga:

Var det här allt?