Rätt att plocka bort flaggorna från Pridescenen
Andreas Hansson: Det måste vara upp till var och en att vara ambassadör
Nancy Ajrams läger tvingar bort regnbågsflaggorna från Pridescenen i Göteborg.
Tyvärr fullt rimligt.
Folk tror att det är lättare att våga ta fajter än vad det är.
En av mina vänner flydde hals över huvud från Syrien, lämnade familj och allt för att få leva som sig själv, öppet gay. Via flera olika länder landade han i Sverige och pluggar svenska för full maskin, har fått jobb och så vidare.
Han och flera av hans vänner, också nysvenskar, var chockade efter en festkväll på Södermalm under Europride i Stockholm i slutet av juli. De hade dragit vidare till McDonald’s när ett tjejgäng flockades kring en i sällskapet, en transperson klädd i kvinnligt kodade kläder.
– Du är inte en riktig tjej, skrek en av dem gång på gång.
Hånen fortsatte och höll på att urarta i handgemäng från båda håll. Ännu flera dagar senare var min vän och hans vänner skakade och förbannade:
Skulle inte Sverige vara tryggt för hbtq-personer? Var det inte här man kunde vara sig själv, även som hbtq-person?
Jag blev arg när jag hörde om händelsen men också nästan rörd över hur gott de trodde om Sverige. Visst kan vi leva ganska bra här, men kvinnor blir antastade och misshandlade, både i och utanför förhållanden, metrosexuella män hånade och hbtq-personer hotas och smyger ofta med pussar och närhet på stan för att slippa ta fajten eller eventuella glåpord. Även i Stockholm.
Detta är viktigt: när man kommer ut som hbtq-person blir man tyvärr vare sig man vill eller inte en ambassadör för hbtq-frågor.
Man får svara på frågor och fördomar på arbetsplatser, fester och kanske på stan, Facebook eller i sin jobbmejl. Man riskerar att stå ut med till exempel kollegors eller släktingars homofobiska kommentarer vid fester och lunchbord.
Man kan inte själv välja hur och när man sedan kastas in i ambassadörsrollen. Man klumpas ihop med inskränkta fördomar om dildos och analsex och får stå till svars för hela hbtq-communityt, som om det var en likriktad och samarbetande grupp.
Detta är minst lika viktigt: I bästa fall orkar man ta fajten – om man själv vill. Men det valet måste vara upp till varje individ, straighta som hbtq-personer.
Homofober kan gaffla hur mycket de vill om ”snusket i Prideparaden” (som inte alls är snusk, och inte alls är utbrett eller representativt för varken hbtq-personer i stort eller paraddeltagarna specifikt) men man glömmer ofta att publiken är minst hälften av hela paradupplevelsen.
Här står straighta hbtq-vänner – och än viktigare de hbtq-personer som av någon anledning inte vill gå i paraden (än). Kanske vill de inte, kanske är de inte redo att vara ambassadörer och ta fajter dag efter dag.
Nancy Ajram är en stor artist i länder som har lång väg kvar att gå kring mänskliga rättigheter som hbtq-frågor, där normbrytare kan dömas till döden. Hon har inte fått veta att hennes spelning i Göteborg pågår under West Pride. Hon uppträder inte på Pride utan på Kulturkalaset som anordnas samtidigt, scenen är alltså inte en Pridescen just när hon står där.
Det är därför fullt rimligt att regnbågsflaggor plockas bort så att hon kan uppträda på en neutral scen, och slippa spridas på bilder och videoklipp med Prideflaggor vilket skulle kunna bli ett hot mot hennes säkerhet.
Detta handlar inte om att ”vika sig för islamister” (som ”Sverigevänner” mejlar om till mig i tid och otid) utan om att Nancy Ajram hamnat i en situation som hon på sätt och vis inte skulle ha hamnat i. Nu måste hon alltså ta bort flaggor som inte ska vara på hennes scen, vilket såklart inte ser bra ut symboliskt i ett relativt öppet land som Sverige. Och det är förvisso sant att samarbetet mellan West Pride och Kulturkalaset får sig en symbolisk törn i och med detta. Kanske är detta en läxa till arrangören att vara tydligare mot artisterna inom vilka ramar man uppträder.
Att uppträda på Pride är ett politiskt ställningstagande. Som Tasso Stafilidis, verksamhetsansvarig på Kulturkalaset, säger:
– Vi kan inte tvinga Nancy Ajram att göra ett politiskt statement genom att uppträda på en regnbågsscen.
Sedan hade det såklart varit häftigt om hon gått emot homofobi och hat och uppträtt med flaggorna runt sig. Men det är upp till henne själv om hon vill ta fajten eller inte, det är upp till oss alla hur och i vilken takt vi vill bli ambassadörer, vare sig vi är straighta, gay, bi eller något annat.
Hela debaclet visar hur viktigt och laddat Priderörelsen fortfarande är. Det är viktigt att det fortsatt finns individer som vågar ta fajten.
En av alla anledningar till att gå i Prideparader överlag, eller stå i publiken, är just för att stötta hbtq-personer, både svenska och nysvenska i Sverige men också utsatta i andra länder. Utan de som står upp för mänskliga rättigheter har vi ingen kamp och därmed inga mänskliga rättigheter.
Hur bra vi än tror att vi är på hbtq i Sverige.