Det sista vykortet från drömfabriken
Dokumentären om Debbie Reynolds och Carrie Fisher är inte fantastisk.
Men det sista vykortet från drömfabriken är ändå väldigt roligt och fascinerande.
Bakifrån sett liknade tydligen Harry Karls pung elefanten Dumbo.
Så beskriver i alla fall Carrie Fisher sin styvpappas ballar när han hasade sig mellan sovrummet och toaletten.
Det är sådant som höjer ”Bright lights: starring Carrie Fisher and Debbie Reynolds” över mängden. Kändisdokumentärer brukar inte innehålla lika dräpande och roliga detaljer.
Harry Karl ägde en skoaffär när han träffade Debbie Reynolds och blev den andra mannen som hon gifte sig med. Han var också en spelmissbrukare och notoriskt otrogen. Eller som Carrie Fisher konstaterar i filmen:
”Inget med honom var intressant, förutom när vi upptäckte det där med hororna.”
Det haglar av liknande oneliners, framför allt i början.
Debbie Reynolds och Carrie Fisher framstår som varandras motsatser. Mamman är den klassiska Hollywoodstjärnan som försöker vara perfekt i rampljuset. Hon är som en varmare och mer älskvärd version av stumfilmsdivan Norma Desmond i filmen ”Sunset Boulevard”. Framför allt när hon, trots sviktande hälsa, tar permobilen till ett av sina sista gig i Las Vegas.
Carrie Fisher har en mer skeptisk och krass syn på röda mattor, framgång och offentligheten. När Fisher säljer autografer för 634 kronor styck på en science fiction-mässa, där många av fans naturligtvis har klätt ut sig till prinsessan Leia, jämför hon det med en strippshow:
”Skillnaden är att de inte stoppar in pengarna i några trosor”.
Hon avslutar motvilliga träningspass inför sin comeback i ”Star wars: the force awakens” med att tända en cigg, har alltid en burk med Coca-Cola inom en arms längds avstånd och rör sig kusligt mycket som Ozzy Osbourne.
Fishers hund Gary måste också nämnas, en rar och ständigt närvarande uppenbarelse. Tungan hänger alltid trekvart utanför munnen.
Ibland känns ”Bright lights” som ett förlängt avsnitt av en välgjord realitysåpa. Det är inget djupt personporträtt och det abrupta slutet skvallrar om att filmmakarna inte riktigt vet vad de ska göra av materialet. Men det är också en bitterljuv historia om två säregna personligheter och människor som kanske inte hörde hemma någon annanstans än hos och med varandra. Tonen påminner rakt igenom om Carrie Fishers osentimentala humor.
Debbie och Carrie bodde grannar och begravdes bredvid varandra.
Fisher fick diagnosen bipolär sjukdom vid 29 års ålder och beskriver sitt liv som ett ständigt krig mot sitt eget huvud.
Askan lades i hennes favoritägodel – en urna i formen av ett Prozac-piller.
Fotnot: ”Bright lights: starring Carrie Fisher and Debbie Reynolds” finns på HBO Nordic.