Dylan ville skaka av sig oket med ”Self portrait”
Publicerad 2013-08-23
Håkan Steen tipsar om veckans retro
ROCK ”Vad är det här för skit?” inledde Greil Marcus en av rockjournalistikens mest klassiska skivrecensioner i Rolling Stone.
Albumet var Bob Dylans ”Self portrait”, och Marcus upprördes över den förströdda blandningen av få egna låtar men desto mer spontanboogie, gamla folksånger, liveversioner och schlagern ”Blue moon”.
I den här utgåvan skriver Marcus åter om albumet. Han menar att Dylans idé med ”Self portrait” var att skaka av sig ”voice of a generation”-oket, se vilka fans som blev kvar och få börja om.
Men albumet blev en succé. Och i backspegeln hör den sökande fasen i skarven mellan 60- och 70-tal till Dylans intressantare.
Tionde ”Bootleg series”-volymen är rent av en av de bästa. Dubbeln behandlar främst outgivna inspelningar från tiden kring ”Self portrait” och uppföljaren ”New morning”.
Och den rymmer en hel del glömt guld. Inte minst Eric Andersens ”Thirsty boots”, en ”New morning” med fantastiskt blås och pianodemon till ”When I paint my masterpiece”.
I deluxe-utgåvan ingår även originalversionen av ”Self portrait” och Dylans konsert med The Band från Isle Of Wight-festivalen 1969.
BÄSTA SPÅR: George Harrison-tagningen av ”Time passes slowly”.