Andrea Arnold sökte efter kossans själ

Från hyllade filmer som ”Fish tank” och ”American honey” till – en mjölkko. Andrea Arnolds nya dokumentär ”Cow” är en osentimental skildring av livet på ett lantbruk.

– Jag ville följa ett djur för att se om jag kunde hitta dess medvetande, säger regissören.

För den som aldrig förr har sett en ko i ögonen är ”Cow” en nästan förvånande stark filmupplevelse. Kameran ligger hela tiden nära Luma, en av många svart-vita mjölkkor på en mellanstor gård utanför London. Hon lever ett strävsamt liv, filmen börjar med att hon föder en kalv, för att sedan raskt ledas bort till sin mjölkningsstation igen, med moderkakan fortfarande dinglande mellan benen. Kalven blir matad med flaska. Ganska snart separeras de och Luma råmar. Och råmar.

Exakt vad den här kon känner och tänker vet man förstås inte. Detta är inte en Disney-film. Men något händer, som den lyhörda kameran plockar upp.

– Har djur känslor? Det brukar man ju diskutera och det var just det som jag ville undersöka.

Vad sker i ett djur?

Andrea Arnold pratar med varm och vänlig röst i telefon från London. Hon har smitit in på en turkisk restaurang för att få sitta ostört. Dagen har varit stökig och hon beklagar att allt varit lite ”last minute”. Men hon är ändå välformulerad om sin film när hon har pustat ut.

– Som liten var jag alltid ute i naturen, jag var aldrig inomhus. Jag skapade ett nära band till djur och som lite äldre har jag funderat mycket på just bondgårdsdjur. Är de kännande varelser? säger Andrea Arnold och fortsätter:

– Alltså vi vet ju knappt vad som pågår inombords i våra medmänniskor så hur ska man kunna veta vad som sker inuti ett djur? Men det finns en poet som jag gillar, John O'Donohue som pratar mycket om vilda djur och växter och det där inre, viljan, känslor och tankar.

TT: Själen?

– Ja, den där osynliga delen av oss själva, som vi känner existerar. Jag antar att det var det jag letade efter. Det är ju intressant, att ge sig på att göra en film om en osynlig del.

Andrea Arnold och hennes team filmade Luma till och från under fyra år. Tanken från början var att skildra livet på lantbruket i en cykel på temat liv – död – liv, med avstamp ur just födseln av Lumas kalv, hennes femte.

– Men med dokumentärer får man treva sig fram längst vägen. Vi visar upp vardagen på ett lantbruk, så som det ser ut. Vi har inte filmat något som inte existerar på riktigt.

Hur behandlar vi djuren?

Andrea Arnold har ingen agenda med sin film, säger hon. Men precis som i dokumentären ”Gunda” (2021) av Viktor Kossakovskij – som i samma, ordlösa stil som i ”Cow” bland annat följer en gigantisk gris – är bilderna som förmedlas genom kameran hjärtskärande och ibland nästan magiska. Det känns som att man verkligen ser djuren, för första gången.

Självklart föds tankar på hur vi egentligen behandlar dem. Men om man utvecklar veganska tendenser av ”Cow”, så är det inte något som Andrea Arnold tar ansvar för.

– Folk får fatta sina egna beslut. Jag är ute efter att återknyta oss till naturen, vi är så långt borta från den i dag när vi bor i städer och köper tvättad, paketerad mat i affärer. Vi är trots allt en del av det som vi konsumerar och mer sammanlänkade än vi kanske tror.

TT: Vad var din största lärdom i arbetet med filmen?

– Det mest djupgående var att jag kände att Luma kände sig sedd av oss. Hur ofta ser vi verkligen varandra? Jag har funderat på vad det verkligen betyder, att bli sedd, som levande varelse och människa. Det var nog det viktigaste för mig.