Sahara Hotnights är inte chanslösa
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-03-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Jag tror Maria Andersson har rätt. Det finns förmodligen en marknad för Sahara Hotnights i USA.
Fast jag är mest avundsjuk på att de får vara i New York för första gången.
Har äran att få vara med när Maria, Jennie, Johanna och Jossan tar sina allra första steg på Manhattans hetsiga trottoarer.
Det är en syn.
De vill ju, 20-åringarna, verka lite coola och oberörda men när vi i princip direkt efter ankomsten från flygplatsen i Newark släpar ut dem på Bowery för fotografering kämpar de förgäves med den uppgiften. Munnar öppnas, ögon spärras upp och uttryck som "wow" far genom den tjocka luften.
Jag förstår precis.
Debuten i New York slår det mesta en människa kan få vara med om. Att göra den där första promenaden är förvirrande, skrämmande, overkligt, gripande, motbjudande och råcoolt i en enda chockerande röra.
Och känslan kan aldrig återupplevas. Det blir aldrig exakt lika omskakande igen, aldrig fullt lika intensivt.
Därför är det alltså med avund jag ser de truliga norrländskorna slukas upp av skitiga Lower East Side.
Men vem vet. New York kanske blir en vana även för Sahara Hotnights. Syftet med besöket är ju att de ska slå sig in på den groteskt stora marknaden här.
Därtill krävs förstås ofantlig tur, massiv uppbackning av intresserat skivbolag och en mer eller mindre omänsklig arbetsinsats, främst i form av ett oändligt turnerande över den nordamerikanska kontinenten.
Men om de har den turen, får det stödet och är beredda till de uppoffringarna tror jag faktiskt att Maria Andersson kan ha rätt i att det finns en chans. Amerikanarna borde gilla både drivet, attityden och melodierna den furiösa rock"n"roll-kvartetten företräder.
Samma chans har även vissa av de andra medverkande i "A Swedish showcase". Främst då Soundtrack of Our Lives och The Plan, vars säregna spretighet sticker ut även på den här sidan Atlanten.
Med lite, eller snarare oerhörd, tur är spelningarna på CBGB"s bara början.
* * *
Kommer in på hotellet, slår upp New York Post och hamnar omedelbart i en Jens Peterson-recension av "Chess".
Nej, jag hallucinerar inte.
Det är Broadway-krönikören Michael Riedel som går igenom de svenska recensionerna efter nypremiären av Björn och Bennys gamla flopp - "Chess" var ju ett misslyckande här - och vår Jenseman blir citerad, bisarrt nog på både svenska och engelska.
Hur stort som helst.
* * *
I morgon inleds en ny bilresa över kontinenten och därmed också ett nytt blandbandskrig. Säg inget åt Virtanen, men jag tänker chocka honom - och knäcka honom - med Don Henleys "Boys of Summer".
* * *
Solen lyser över Gramercy Park. Trafiken dånar borta på tredje avenyn. Tv:n blinkar i hörnet. Jag sitter här vid datorn och skriver det här och ... livet leker.
Orsaker till extas: