Att lista låtar får mig säkert att dö i förtid
Uppdaterad 2012-04-16 | Publicerad 2012-04-15
Markus Larsson om sin syn på nöjesvärlden – varje söndag
Livet får mig inte att gå i terapi.
Det är en baggis.
Men att göra poplistor blir min död.
Kan inte släppa det. Det går inte.
Förra veckan kläckte Fredrik Virtanen den briljanta idén att vi skulle göra varsin lista med 200 
-låtar. Jag tackade, mot bättre vetande, ja.
200 låtar? En låt per artist?
Kan tyckas enkelt, men det blev ett ältande och grubblande utan like. Jag har kliat mig så mycket i håret att hjässan börjar likna ett kalfjäll norr om Nikkaluokta.
Låt mig ta ett exempel. Vilken låt skulle få representera den brittiska popgruppen Blur på listan? Så här tänkte jag:
Min uppgift var att göra en lista som bitvis grävde lite djupare bakom och under de mest uppenbara hitsen. Därför gick ”Girls and boys” och ”Song 2” bort. Och jag har tyvärr aldrig gillat ”Parklife”. Det är bara cirkusmusik för au pairer.
Vad har jag kvar då? En hel del. ”Coffe and tv”? Inte så dumt. Låten ligger dessutom på albumet ”13”, en skiva som i dag känns rätt bortglömd. Nära, men fortfarande ingen hare.
”Tender”, en sju minuter lång fish & chips-gospel, har alltid varit en personlig favorit. Den liknar inget annat som gruppen gjort. Men är inte ”The universal” ännu bättre? Som låt betraktat, menar jag? När ”The universal” avslutade Blurs mäktiga spelning i Hyde Park den 3 juli 2009 var balladen ett emotionellt vulkanutbrott som nästan dirigerade om flygtrafiken i London.
Jag valde ”The universal”. Den uppfyllde alla kriterier. Löjligt bra och inte alltför söndertjatad.
Sen ändrade jag till ”Tender”. Sen ändrade jag tillbaka till ”The universal”. Sen ändrade jag mig igen. Och igen. Och ännu en gång. Det fick bli ”Tender”.
Bra, då var det bara 199 låtar kvar.
Medan jag gjorde listan gick jag in i stolpar, missade måltider och hann inte duscha.
När en av mina brorsöner frågade efter chips under påsken ropade jag oroväckande högt:
– Chips? Chips! Chips Kiesbye! Han har ju producerat The Hellacopters! Och Hellacopters måste ju vara med. Tack, lille man. Tack, tack, tack...
När listan till slut publicerades förra måndagen blev det ännu värre. Responsen från engagerade läsare och twittrare var explosiv.
Hur kan du kalla dig för journalist och inte ha med The Who? Hur i helvete kan du ignorera Thåström? Finns det inte 50 Dylan- låtar som är bättre än ”Changing of the guards”? Är ZZ Top verkligen fem plus?
Men man är själv sin värsta kritiker. Hur kunde jag glömma ”Waterloo sunset” med The Kinks? Och i förrgår morse vaknade jag av att jag mumlade: ”Järnvägar! Songs Of Soil, jag missade ’Paige’ med Songs Of Soil.”
I skrivande stund har jag fuskat och i smyg petat in ”The day I found myself” med The Honey Cone efter deadline. Hoppas att ingen märker det. Och jag har lagt in ett litet gömt bonusspår (”Thousands are sailing” med The Pogues.)
Det tar aldrig slut. Undrar när jag åt sist?
Markus topp 3
1 ”Wax Poetics #50” (tidning, jubileumsnummer)
Det utsökta magasinet firar tio år genom ett specialnummer där i princip allt handlar om Prince. Vem vill inte veta vad som hände med Morris Day i The Time?
2 ”Throw it to the universe” (album, TSOOL)
The Soundtrack Of Our Lives avslutar karriären med ett album som känns lika vitalt och intressant som en debut.
3 ”This old routine” (låt, First Aid Kit)
Om ni bara ska lyssna på en låt i år – låt det bli denna.