Filmen liknar inget annat i Cannes
Tänk att som skådespelare aldrig behöva åldras. Att dra sig tillbaka med en förmögenhet och låta en dataanaimerad version av sig själv spela rollerna. Och att sedan på riktigt gå in i en parallell animerad värld.
”The congress” är filmen som inte liknar något annat vi tidigare har sett.
Filmfestivaler handlar inte bara om glitter, glamour och stjärnor på röda mattan. Det är också här det finns plats för det mer experimentella. För filmkonsten att utvecklas.
För fem år sedan gjorde israeliske regissören Ari Folman sensation på Cannes-festivalen med ”Waltz with Bashir”. Där skildrade han sin egen tid som soldat i 1982 års krig i Libanon som – en tecknad serietidning. Fräckt och annorlunda.
I går invigde han sidosektionen Quanzaine des réalisateurs med en ännu knasigare film.
Han har tagit sig an ”Den stora framtidskongressen: ur Ijon Tichys minnen”, en roman av sin favoritförfattare i sci fi-genren, Stanislaw Lem (1921–2006), och ändrat historien så att det handlar om en Hollywood-skådespelerska på dekis.
Filmbolaget köper rättigheterna att använda henne hur som helst i den ålder där hon är som snyggast, strax över 30.
Själv får hon dra sig tillbaka. Tjugo år senare möts hon och filmbolagsdirektören på en framtidskongress. Fast då lever de i en animerad värld …
Det är ungefär så härligt skruvat som det låter. Folman driver med allt från Hollywood till Disney.
Och det är modigt av Robin Wright att spela ”Robin Wright” när rollen faktiskt ligger rätt nära hennes egen position i Drömfabriken.
”The congress” är kanske inte filmen som sätter publikrekord. Men den är både nyskapande, tankeväckande och underhållande.
Få filmer på festivalen har väckt så mycket för-och-emot-känslor som ”Den store Gatsby”. ”Jenseman” på sidan till vänster är positiv, jag tycker den är på tok för kitschig och att Tobey Maguire har noll utstrålning i berättarrollen.