Annika Östberg om att sakna tiden i fängelset
Uppdaterad 2018-08-23 | Publicerad 2012-12-30
Lågmält berättar Annika Östberg om sitt nya liv, hur hon ödmjukt njuter sin frihet i Sverige och samtidigt saknar ett fängelse i USA.
Det är fascinerande tankar.
Livet flyter i två fåror, beskriver hon. Svärdet är "two-edged" (tveeggat). Så uttrycker hon sig, med instoppade amerikanska ord i sin långsamt lästa svenska text. En säregen rytm, men jag tycker om den.
28 är en lång tid, så länge var Annika Östberg dömd för dubbelmord. Morden begicks av hennes dåvarande pojkvän, men enligt domen gjorde hon inget för att stoppa dem.
Blev fri
I maj 2011 blev hon fri, och hon ägnar sitt program åt att beskriva hur det blev sedan, hur hon lägger ihop sina livserfarenheter.
Först nu förstår hon vad som fanns i fängelset, styrkan, förmågan att hjälpa varandra, stå ut. Orka hoppas på förändring.
Nu lever hon med sinnen skärpta, för att hon vet att ingenting är "given" (givet). Inte att se gräs växa. Inte att ha två sorters schampo i badrummet.
Höga skatter
Den första tiden var världen enorm, ibland skrämmande. Plötsligt satt hon i Skavlan bredvid Kevin Costner. "Det kändes surreal" (overkligt).
Många frågar henne hur Sverige har förändrats. Svaret är att mycket finns kvar, de små röda stugorna, kor på bete. Men somligt har försvunnit utan att någon tycks märka det, eller uppröras, annat än med en uppgiven grimas.
När hennes 82-åriga mamma blev sjuk fick hon lära sig att hjälpen inte är så självklar. Hon som skrutit med sitt land Sverige, vad de höga skatterna gör för människor.
Ännu återstår att komma underfund med vem svenska Annika är. Vilket värde hon har, som sig själv.
Jag börjar förstå att jag inte är oskadd, säger hon. För svårast var inte att bli igenkänd eller hitta ett jobb - utan att ta emot snällhet. Onda ord rinner av henne, men ett leende eller en kram skrämde henne.
Det är vad ingen i fängelse kan slåss mot – uppfattningen att man inte längre har samma rätt att finnas.