Världens bästa band spelade i en magisk lada

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Med en djup suck tvingas jag konstatera:

Jag borde ha varit i New York den här veckan.

Förra helgen uppträdde My Morning Jacket i en lada i Woodstock, New York, inför ungefär 250 personer.

För ett amerikanskt rockband som säljer ut Madison Square Garden är det en väldigt liten scen.

Men det är, som bekant, skillnad på lador och lador.

Just det här höförrådet är en del av ”The barn”. ”The barn” är också ett hem och en studio och ägs av Levon Helm som spelade trummor och sjöng i The Band.

Under 2000-talet har Helm, som drabbades av strupcancer på 90-talet, arrangerat flera återkommande konserter i sitt hem för att samla pengar till cancerforskningen och betala sina egna räkningar.

Konserterna kallas för ”Midnight ramble” och består, förutom Levon Helm själv, av ett husband och inbjudna gäster.

Jammar till långt efter midnatt

Genom åren har artister som Elvis Costello, Emmylou Harris, Norah Jones, Dr John och Allen Toussaint jammat med Levon till långt efter midnatt.

I år var det My Morning Jackets tur. Den långa kvällen avslutades med att bandets sångare, Jim James, gjorde The Bands ”The weight” och ”It makes no difference”, uppbackad av bland andra Levon Helm och Donald Fagen från Steely Dan.

Och den som är intresserad av att sluta cirklar kan genast börja rita en ny.

Inget annat band förvaltar The Bands arv och själ på ett bättre och tydligare sätt än My Morning Jacket.

När man lyssnar på deras musik känns det som att bläddra i den amerikanska musikhistorien, från pärm till pärm.

Har aldrig haft en stor hit

Men kvintetten från Louisville, Kentucky, är inte The Band. De är världens bästa band just nu.

My Morning Jacket sitter aldrig fast i det förgångna. Gruppen släppte sitt första album samma år som fildelningssajten Napster lanserades, 1999.

Napster gjorde musikkonsumtionen gränslös. Genrer och årtal och nu och då spelade inte längre nån roll eftersom allt kunde laddas hem samtidigt.

My Morning Jackets skivor och konserter, som spänner mellan gospel och rymdfunk, Black Sabbath och Lionel Richies ”All night long”, speglar den attityden.

Gruppen har aldrig haft en stor hit. De säljer mediokra mängder downloads och fysiska skivor jämfört med Lady Gaga. De marknadsför inte sina turnéer

genom intervjuer i stora medier. Ändå har tidningar som Rolling Stone följt vartenda steg de hittills tagit i år.

Spelade alla fem album

My Morning Jacket låter fansen sköta deras promotion. På deras egen hemsida länkar exempelvis gruppen till olika sajter som lägger ut bootlegs.

Bandet är ett nätverk, en community, en växande Facebook-grupp där fansen framför allt delar inofficiella liveinspelningar med varandra. Gruppens konserter helgonförklaras därför nästan på förhand.

”Midnight ramble” var egentligen bara en uppvärming inför de fem omtalade konserterna som My Morning Jacket gjorde på Terminal 5 i New York tidigare i veckan. Som ett försenat tioårsjubileum framförde gruppen sina fem studioskivor i sin helhet: ”The Tennessee fire”, ”At dawn”, ”It still moves”, ”Z” och ”Evil urges”. Plus obskyra extraspår och covers som hör ihop med albumen.

”Vad fan tänkter jag med?”

Jag har hängt på bloggen The Steam Engine och Youtube oroväckande ofta de senaste sju dagarna. Läst recensioner och tittat på klipp med en klump i magen och den kallsvettiga insikten: ”Jag skulle ha varit där, jag borde ha varit där, vad fan tänker jag med?”

Om någon hade spelat in konserterna när världen var analog skulle dubbel- eller trippelalbumet eller boxen genast ha fått samma status som Deep Purples ”Made in Japan” och Thin Lizzys ”Live and dangerous”.

Men då hade vi säkert fått vänta till nästa jul. Nu för tiden kan jag ha konserterna på mitt skrivbord i morgon bitti.

I en zip-fil.

Jag har redan ställt väckarklockan.