”Celebrity rehab” får hjärtat att gå sönder
Karolina Fjellborg ser enastående skräp-tv
”Celebrity rehab with dr Drew” är amerikansk skräpreality när den är som allra mest exploaterande.
Men det är också en enastående, förkrossande studie i mänskligt sönderfall.
Realityserien ”Celebrity rehab with dr Drew”, som börjar på en ny säsong i Kanal 5 på onsdag, är etiskt tveksam på så många olika håll och kanter att det är svårt att veta var man ska börja.
Man kan bland annat fråga sig var doktor Drew Pinskys intressen egentligen ligger.
I att verkligen hjälpa de här avlagda gamla kändisarna att nyktra till, samtidigt som han kanske lyckas avskräcka en och annan tittare från att börja mixtra med droger?
Eller i att göra så kallad bra tv och bli en ryktbar man?
Man kan också fråga sig hur okej det är att betala de här stackars alkoholisterna och pundarna – som visserligen är vuxna människor, men också så långt ifrån sina sinnens fulla bruk att de måste mellanlanda minst tre gånger för att komma dit – för att tända av, kräkas, gråta och berätta om sitt livs tragik inför rullande kameror.
Men – om man klarar av att bortse från de moraliska frågetecken som hopar sig, är ”Celebrity rehab” också, till skillnad från många andra realityserier som frossar i nerdekad kändispatetik, något av en hjärtekrossare.
För sällan ser man så tydligt i rutan inte bara vilket ruskigt fult tryne missbruk verkligen har när det har passerat det glada partystadiet, utan också hur hänsynslös vår kändisdyrkande kultur är mot dem som spelade sina kort fel, och nu av en eller annan anledning inte är önskvärda längre.
Titta till exempel på när Steven Adler, som var med och spelade in Guns N’ Roses i hårdrockshistorien, sitter hemma i soffan och gråter – hög som ett hus på heroin och med grava talsvårigheter efter en stroke orsakad av en överdos – eftersom hans gamla kompis Slash inte vill låta honom spela trummor på sin nya soloskiva.
Det är en knäckande scen, där människospillran Adler sitter under en bild som togs av honom och Slash under de glada dagarna, och minns sin storhetstid, medan han ”önskar att han vore död varenda dag”.
Jag är inte den blödiga typen – men där går jag ändå sönder en aning inombords.
(Och jag är glad att Adler trots allt fick spela lite trumma när Slash platta spelades in. Det kunde han verkligen behöva.)