Arne Weise gick rakt genom rutan redan från starten

Jan-Olov Andersson

Få tv-profiler kom så nära sin publik, tv-tittarna, som Arne Weise.
Genom älskade naturprogram. Genom återblickarna i ”Minnenas television”. Och, förstås, genom att han blev alla tiders mesta julvärd.
Han var dessutom den allra första kändis jag intervjuade – vilket slutade rätt så pinsamt för egen del…

De flesta man träffat på i nöjesbranschen – artister, skådespelare, regissörer, programledare och så vidare – tycker inte om att bli kallade för just kändisar. De tycker att det är något nedlåtande i uttrycket. Som att de bara är kända, utan att någon vet just varför.

Det finns i och för sig många personer som är kända utan att många riktigt vet varför.

Och inte för att vi pratade om det någon gång, men jag är övertygad om att Arne Weise inte hade något emot att bli kallad för kändis.

Han var ju rätt så fåfäng. Inte precis nödbedd att posera framför fotografernas kameror på de rätt många galapremiärer han bevistade.

Men det var också där han fick folkets kärlek. Han hade alltid tid för den publik som stod vid sidan av röda mattan och ville ha en autograf, ta ett kort eller bara säga några ord. För alla tyckte ju om Arne Weise. Generation efter generation växte upp med honom. Han fanns ju alltid där i tv-rutan, på ett eller annat sätt.
Dessutom är jag övertygad om att Arne Weise var väldigt trygg i sitt kändisskap, för han visste ju att han faktiskt gjorde något vettigt som engagerade miljontals människor.

När svensk tv:s första naturprofil Nils Linnman (1915-2002) lade av och långköraren ”Korsnäsgården” gick i graven 1984, efter 23 år, blev Arne Weise den nya naturprofilen.

Han presenterade naturfilmer i ”Ett med naturen” (1983-1996) och det var ju något alldeles speciellt med hans mjuka, trivsamma sätt att prata. Nästan så man kunde tro att de djur han pratade om, förstod honom.

Många av filmerna var inköpta, Arne Weise var själv med och valde ut dem, men han gjorde också långväga reportageresor och han var tidigt ute med att prata om utrotningshotade djurarter.

En annan långkörare han ledde, ”Minnenas television” (1996-2012), var han ju som klippt och skuren för. Där visades guldkorn ur SVT:s arkiv. Allt från underhållning till teaterföreställningar till dokumentärer och klassiska tv-serier. När Arne Weise presenterade programmen och pratade om dem, kunde han sätta in dem i ett sammanhang.

För han hade ju varit med, från starten av svensk tv, innan det ens fanns ett tv-hus.
Han började på Sveriges Radio 1952 och gick, som så många andra, efter några år över till televisionen när den tog plats i det svenska folkhemmet i slutet av 1950-talet. Han fick leda ungdomsprogram och ”Filmkrönikan” och gick rakt genom rutan, som man brukar säga, med sin naturliga stil. Inte ett spår av nervositet.
Det som han i alla tider kommer att kommas ihåg för är förstås att han är alla tiders mesta julvärd.

Under tre decennier mellan åren 1972 och 2002 satt han i pauserna mellan Kalle Anka, ”Sagan om Karl Bertil Jonssons julafton” och de andra återkommande programmen och spred värme till de många som kanske satt ensamma hemma framför tv-apparaten. Även de skulle ha en människa som talade till dem, sa han ofta.

Efter några år blev det som att julafton inte började på riktigt, förrän Arne Weise hade tänt sitt ljus och introducerat Kalle Anka-programmet någon minut före klockan 15. De ritualer han skapade, använder sig även dagens julvärdar av.
När han fyllde pensionär, 65 år, blev det ett ramaskri över att han skulle lämna jobbet som julvärd. Så han blev kvar i sju år till.

År 2013 tog han emot Kristallens hederspris, för lång och trogen tjänst i rutan. Få har varit mer värda priset.

Och så var det den där intervjun…

Som 22-årig praktikant från Journalisthögskolan blev mitt första större uppdrag på Expressens nöjesredaktion, där jag jobbade knappt ett år, att göra en stor Arne Weise-intervju. Jag läste på i de redan då många kuverten med klipp i DN/Expressens arkiv.

Och så bjöd Expressen Weise på middag.

Arne Weise var en livsnjutare och valde en trerätters på Victoria, den tidens mesta kändiskrog i Stockholm. ”En liten jäkel till maten skulle väl sitta fint”, sa Weise, och… gästen bestämmer. Redan före kaffet, förstod jag att pengarna i plånboken inte på långt när skulle räcka till för att betala notan.

På den tiden fanns inga kreditkort. Det fanns knappt ens bankomater. Så med rodnande kinder frågade jag Arne Weise om jag inte kunde få låna 30 kronor (det var mycket pengar på den tiden…) till notan.

Det fick jag. Han tyckte det var väldigt roligt. Dagen efter skickade jag pengarna till honom i ett kuvert.

Genom åren har jag träffat honom hur många gånger som helst. Alltid lika trevlig, alltid lika pratglad. En gång för kanske femton år sedan, påminde jag honom om intervjun. Men han kom inte ihåg det där med pengarna.

– Du vet, jag har gjort så jäkla många intervjuer i mitt liv.

Sedan var han tyst ett tag, innan han sa:

– Och du skickade pengarna i ett kuvert till mig? Det var som sjutton…