Ett hejdundrande ärevarv för Albarn
Det finns konserter och det finns konserter.
Damon Albarn i Roskilde tillhör den kursiva kategorin.
Vet inte vad jag väntar mig.
Kanske ingenting, egentligen.
Först är det exklusiviteten som lockar. Förutom Roskilde gör han inga andra spelningar i Skandinavien.
Efteråt vill jag se honom igen. Så snart som möjligt. Gärna i kväll.
Publiken spiller ut långt utanför scenens tältduk och befinner sig i det mytomspunna Roskilde-tillståndet. De bär Albarn, som snabbt svettar ner sin jeansjacka till en djupare nyans av blå, på sina händer och axlar.
När Damon Albarn uppträdde med ett återförenat Blur på Way Out West verkade han pressad och obekväm. Precis som Brasilien i fotbolls-VM försökte han leva upp till orimliga och nostalgiska förväntningar.
I Roskilde blir det tydligt att Blur var en parentes, hopplöst fastsnurrad i ett 90-tal som inte finns längre. Däremot kommer det dröja flera år innan världen hinner ikapp soloartisten Albarn.
Konserten består ett smakfullt urval från Damon Albarns senaste album ”Everyday robots” och inspelningar som han gjort med The Good, The Bad & The Queen, Blur – ”Out of time” och ”All this life” – samt Rocket Juice & The Moon.
Rocket Juice & The Moon? Var inte Flea, turbofunkbasisten från Red Hot Chili Peppers, med där? Jo, men jag minns inte att låten ”Poison” var så här bra.
Men det är Gorillaz som är ryggraden. När rapparen Kano kommer upp i ”Clint Eastwood” och hela De La Soul lunkar fram i ”Feel good inc” exploderar säkringsskåpen överallt.
Albarn slår två homeruns i rad. Det är ett dundrande ärevarv.
Det enda jag saknar är älsklingslåten ”On melancholy hill”. Ett litet underverk där Albarn med uppgiven röst sjunger ”If you can’t get what you want then you come with me”. Han låter lika ensam som en astronaut i omloppsbana mellan jorden och ingenstans.
Det hade ramat in konsertens melankoliska kärna och ens egna känslor perfekt.
Jag är fortfarande ledsen över att spelningen behövde ta slut.