Emmylou får en att tappa andan
Brukar vanligtvis inte bry mig om Polarpriset.
Men den här gången ringar jag in datumet 9 juni i almanackan.
Det borde alla göra.
Då handlar ceremonin äntligen om Emmylou Harris.
Scenen flimrade bara förbi, en liten älskvärd detalj i en älskvärd film som inte har något med handlingen att göra.
Men några av oss hoppade till i biostolen och pekade.
Mitt i ”Almost famous” från 2000 åker kameran fram genom en korridor där diverse rockartister festar sönder sängar och tak. Men i ett av rummen är det lugnare. I dämpad belysning sitter en ung man och en ung kvinna mitt emot varandra och sjunger en countryballad.
Det var regissören Cameron Crowes sätt att hylla Gram Parsons och Emmylou Harris.
Jag drömmer ibland om att det såg ut precis så, under de där åren på 1970-talet när paret turnerade och gjorde musik tillsammans. Det verkar ju som att låtarna skapades av två personer som sitter ensamma i ett rum. De har stängt dörren, lämnat resten av världen bakom sig och verkar totalt förälskade i musik, rösternas harmonier och kanske också varandra. Det är den magin och mytologin som får systrarna i First Aid Kit att döpa sina låtar efter Emmylou.
Parsons hann bara göra två soloalbum, ”GP” och ”Grievous angel”. Den sista släpptes postumt efter att han dog 1973 vid 26 års ålder. När det gäller country kommer skivorna alltid vara år noll för mig - det var där jag började när jag upptäckte genren. De var den första utkiksposten över ett vidöppet landskap som aldrig tar slut.
Det är främst Emmylou Harris förtjänst, hennes röst och person.
Många kan säkert kritisera juryns beslut att ge henne priset. Vad hände med Dolly Parton? Är inte Loretta Lynn också viktigare för genrens spridning och utveckling?
Ja och nej.
Musikhistorien handlar inte enbart om visionärer, original och uppfinnare. Uttolkarna, traditionsbärarna och sångarna är minst lika viktiga. Genom Emmylou Harris lyfter Polarpriset upp det senare och ger det en status som ofta har fått resa i andra klass.
Emmylou Harris har varit en av de mest pålitliga, bästa och varmaste vägvisarna på scen, skiva och i otaliga dokumentärer. Hon leder dig alltid rätt. Hon bryr sig bara om countrymusikens vackraste kärna, väsen och själ. Ofta, väldigt ofta, är hon allt det själv.
Jag har de senaste veckorna lyssnat igenom hennes diskografi. Det är ett bländande body of work. Man kan i princip börja var som helst - det finns alltid något som får en att tappa andan.
I veckan släppte hon en fantastisk skiva till med vännen och kollegan Rodney Crowell. De har var för sig eller tillsammans rest för långt och spelat för mycket för att sluta nu. Inledande ”The traveling kind” är en sorts programförklaring:
”We don’t all die young to save our spark, from the ravages of time. But the first and last to leave their mark, someday become the traveling kind.”
Musik dör inte. Låtarna reser alltid vidare genom andra. Och det finns bara en Emmylou.
Hon har en unik och oöverträffad förmåga att få andra att låta bättre.
Markus topp 10
1 ”Return of the grievous angel” (Gram Parsons & Emmylou Harris, 1974): ”Won’t you scratch my itch sweet Annie Rich ...” Den som aldrig lyssnat på Emmylou kan börja här. Musiken sätter en ring på fingret och följer förhoppningsvis med dig resten av livet.
2 ”Goodbye” (1995): Steve Earle skrev det hjärtskärande originalet. Men det är Emmylou som tar balladen till himlen. Producenten Daniel Lanois klär rösten i ljud som svävar fram flera meter över marken.
3 ”Wayfaring stranger” (1980): Många har spelat in folklåten. Många och åter många. Men ingen har sjungit den som Emmylou, inte ens Johnny Cash.
4 ”Boulder to Birmingham” (1975): En Emmylou-konsert utan ”Boulder to Birmingham” är inte komplett.
5 ”Where grass won’t grow” (George Jones, 1994): Om inget annat hjälper - lyssna på kören med Trisha Yearwood, Dolly Parton och Emmylou Harris. Ibland finns det ingen större tröst.
6 ”Oh, my sweet Carolina” (Ryan Adams & Emmylou Harris, 2000): 2000-talets svar på ”Hickory wind”.
7 ”Broken things” (Julie Miller & Emmylou Harris, 1999): Julie Miller är en osjungen hjälte. Emmylou använder sin allra ömmaste röst i bakgrunden.
8 ”To know him is to love him” (Emmylou Harris, Dolly Parton, Linda Ronstadt, 1987): Vi kan säkert bråka i evigheter om vilken som är den bästa versionen av klassikern, men jag väljer den här.
9 ”Till I gain control again” (1975): Rodney Crowells mästerverk. Man reser sig inte efter den här versionen. Det går inte.
10 ”Love hurts” (Gram Parsons & Emmylou Harris, 1974): Det är omöjligt att inte älska det här. Det är omöjligt att tröttna.